Hamas terror för tankarna till Utöya
Det var ett illdåd bortom allt förstånd – men det fanns en stumhet i reaktionerna
De första dagarna tänkte jag bara på barnen och ungdomarna i Kfar Aza och de andra kibbutzerna, på musikfestivalen. På rädslan och terrorn, på sorg och trauma som aldrig kommer ta slut.
I huvudet rullade minnen från Utöya och Breiviks blinda terror. Från ISIS-filmer på avrättningar och från Bataclan. Jag ville inte säga det jag nu skriver, kanske för att det kändes för självklart: detta är inte politik. Det är ett fasansfullt illdåd bortom allt förstånd.
Men dagarna har gått och något har känts fel. Det finns en stumhet i reaktionerna och en del av de röster som direkt började förklara terrorn och våldet. Något har saknats, kanske är det empati och värme, den känsla av igenkänning som leder till medkänslans självklara reflex.
Jag bävar liksom alla andra för det som kommer att hända nu. För våldsspiralen som väntar
Många svenska judar är rädda nu, och lever med både en ökad hotbild och en upplevelse av just denna stumhet från sina medmänniskor. Det är oanständigt att det ska vara så. Den som inte ser problemet eller inte förstår mekanismerna – att det är antisemitism som tar sig dessa former – behöver tänka igen.
Jag bävar liksom alla andra för det som kommer att hända nu. För våldsspiralen som väntar. Jag tänker på barnen och de unga människorna i Gaza. De som inte har någonstans att ta vägen. Inte förut. Och inte nu, när helvetet rullar över dem. Några av dem förblöder redan i rasmassorna. Maten och vattnet håller på att ta slut.
Det är så banalt att säga att våld föder våld, men Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och terrorsekten Hamas har länge levt sammanflätade i en dödsdans, där de har varit beroende av och förstärkt varandra. I hopplöshetens Gaza förnekas nu ännu en generation sitt människovärde och hoppet om en framtid. På de ockuperade områdena har de illegala bosättningarna fortsatt tugga sig fram, bit för bit. Kortsiktighet, avhumanisering och brutalitet har präglat den israeliska politiken. Det palestinska folket lider under islamisterna. Omvärlden har tittat bort, eller varit gisslan hos Netanyahu.
Det är en förtvivlad plats vi är på. Jag vet inte just nu hur man ska kunna fortsätta tro på en rättmätig fred. Ändå måste ordet finnas med, det finns inget annat att sträva mot.
En sak vet jag dock, och det är att många svenskar nu lever i sorg eller oro för vänner och släktingar som mördats eller kidnappats i Israel. Att andra svenskar lever med sorg och förtvivlan över vänner och familj som redan dött eller som nu hotas av det fasansfulla som väntar i Gaza. Och att de alla behöver medkänsla, värme, omsorg.
