Folkskola på Folkoperan

Sångarna förmår inte rädda en platt text och konventionell regi

avClaes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: markus gårder
Fredrik Zetterström och Jacqueline Miura i barnoperan ”Coraline” på Folkoperan i Stockholm.

I ett land som är så rikt på scenkonst för barn undrar jag varför man behöver importera en utländsk uppsättning. Folkoperan har valt att ta hit den engelska produktionen av Mark-Anthony Turnages familjeopera Coraline (man riktar sig till barn från 9 år).

Turnages atonala modernism med inslag av jazz är rätt ojämn, en smula flack, men orkesterns insats på Folkoperan under Anna-Maria Hellsing ledning är god. Känslor förstärks och blir tydliga, dessvärre oftare i orkestern än på scenen.


”Coraline” bygger Neil Gaimans roman med samma namn och handlar om hur Coraline och hennes föräldrar flyttar till ett nytt hus. Hon har tråkigt. Det regnar. Vill ut och leka. Mamma säger nej. Packa din skolväska i stället.

I tristessen hittar Coraline en dörr som leder till ett exakt likadant hus, men spegelvänt. Där finns mamma och pappa, men med knappar i stället för ögon. Men oj så de älskar henne. Fast priset för att bli kvar är att också hon får ögonen utstuckna och ersatta med knappar. Njae, tänker den kloka flickan. Alice i Underlandet är inte långt borta, men Turnages opera är mer realistisk, för att inte säga pedagogisk.


Realismen är ett av problemen. Det blir helt enkelt inte särskilt spännande. Coraline traskar runt i det typiskt engelska huset med eldstad och randiga tapeter. Delvis beror det på att den välsjungande sopranen Robyn Allegra Parton ger ett sceniskt blekt intryck, möjligen har hon fått lägga ner tiden på att lära sig den svenska texten, vilket hon lyckats föredömligt med. Men inte ens när Pappan i Fredrik Zetterströms imposanta tolkning förevisar sin uppfinning, att förvandla sopor till rök, blir jag övertygad om deras släktskap.

Inget ont om erfarna sångare som Ingrid Tobiasson, Hillevi Martinpelto eller Ulrik Qvale, de sjunger fint, men hämmas sceniskt en smula av regin som i bästa fall är konventionell. Den platta texten gör det inte lättare.


I andra akten berättas mindre och gestaltas mer. Den spegelvända världens faror med varnande ord från spökbarnen som tidigare rövats bort bygger upp en spänning. Tyvärr avbryts den av Coralines förnumstiga aria om att välja modet och våga vara stark när man har ett val. Och så räddar hon sig med hjälp av Pappas ekologiskt korrekta sopmaskin. Så fint. Är vi på Folkoperan eller i folkskolan? Pippi Långstrump, vart tog du vägen?

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Folkoperan

Opera

Roman