ÅSIKT

Klichéernas julafton

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Jon Asp: Därför vänder biopubliken ryggen åt svensk film

Foto: SWEETWATER PRODUCTION AB
Enfald Anton Lundqvist och Anastasios Soulis med jultomten i ”En underbar jävla jul” som har premiär i morgon. Jon Asp ser filmen som ett symptom på envälde och enfald i svensk film.

I morgon är det premiär för Helena Bergströms komedi En underbar jävla jul. Den handlar om ett manligt kärlekspar som ingått pakt med en kvinna för att bilda familj, men som ifrågasätts när föräldrarna – fördomsfria stockholmare/greker vs fördomsfulla göteborgare – kommer på julaftonsbesök.

2007 hade Patrik 1,5 premiär, om ett bögpar som inte hade någon lycka med kommatecknen och adopterade en femtonåring i stället för ett litet barn. Vidare förväxling blandat med grova stereotyper borgade för en biopublik på några hundra tusen.

På dessa gångna åtta år hade man hoppats på viss förkovran, men nej: Bergströms film är inte version 2.0. I fråga om målgruppstänk är den snarare ett bevis på att väljarbarometrarna sätter sina reaktionära avtryck även på biorepertoaren, i så hög grad kalibrerade efter fördomar och förväntade publikreaktioner.

Med det utdömda automatstödet tycks det vanemässiga följa av bara farten – nötta berättarformler och beprövade teman. En riktig Fanny och Alexander-jul, konstaterar värdparet i Bergströms film. Men filmen tangerar varken Bergman- eller Norén-julen. Trots att Inga Landgrés gammelfarmor, enligt egen utsago ofrivillig SD-profil i väljartest, med skumpa tidigt på doppare-dan inser att det är lång dags färd mot snaps.

Trots den höga alkoholhalten är filmen en dränerande ökenvandring.

I en tänkvärd artikel i Dagens Nyheter prövar Kerstin Gezelius ett par olika förklaringsmodeller till att klyftorna i svensk film ökar (22 okt). Å ena sidan mallad produktion enligt ovan, å andra sidan konstnärlig film som ses av allt färre. En av hennes teser är att publiken har dålig smak, en annan att kritikernas lovord möts med reflexmässig misstänksamhet hos publiken.

Nog för att DN är landets viktigaste mediala biofönster – stadig placering på Filmfredags lista kan väsentligt förlänga en films speltid – men tar inte Gezelius sitt skrå på väl stort allvar? Eller för litet allvar: i stället för att spekulera i kritikerförakt borde hon ifrågasätta de stora mediehusens kris, som löper parallellt med filmens publikkris, båda med nedsatt självförtroende och kortsiktiga lösningar för att möta digitaliseringens utmaningar.

Hur påverkas journalistens roll när också kultursidorna, för att inte alienera läsaren, åläggs allt större krav på läs- och klickbarhet? Varför styr biorepertoaren i så hög grad detta visuella, universella medium, medan festivalvärlden stadigt förlorar exponering? Med få ord nämner Gezelius de globala villkoren, Hollywoodhegemonin som med maktfullkomlighet sekonderas av SF Bio på hemmaplan – hur mångfald blir enfald. Även om det totala biotittandet inte minskar så ackumuleras allt fler besök i ett fåtal blockbusters, medan kvalitetsfilmen, inte minst den utländska, får det allt tuffare. Kulturdepartementets stora utmaning är förstås att avveckla biomonopolet. Alla vet det, men knappt ingen talar om det.

Den stora nyheten i svensk film är inte skillnaden mellan konst och kommers. Inte heller att det går dåligt för kvalitetsfilmen – att höga kritikerpoäng möts med låga publiksiffror är historiskt legio.

Det nya är att publiken också vänder ryggen till själlösa dussinfilmer, som Bergströms juläventyr baserade på fördomar, populära skådespelare och massa kopior. Folk har tröttnat på enkla schabloner och lat upprepning. Identifikation och allmängiltighet gäller alltjämt som viktiga kriterier, och finns dessa är publiken inte främmande för formexperiment som Återträffen eller Turist. Äta sova dö visar även att en okänd debutant med höga realpolitiska anspråk kan nå ut till en sexsiffrig publik.

Bioframgångarna för dokumentären är mindre förvånande; starka personligheter och drivet berättande är hårdvaluta i en samtid som suktar efter förädlad verklighet. Men även dessa verk ingår i den grupp av kvalitetsfilmer som visar på den grava underskattning av publiken som pågått länge, och som förvärrades genom automatstödet. Trots färre kopior har de högre publiksiffror än hälften av autostödsfilmerna hittills.

Producenter och finansiärer vågar inga risker och manusförfattarna tvingas chocksänka ribban. Den mediala exponeringen av En underbar jävla jul talar ändå för att några hundra tusen kommer att lösa biobiljett för att få se Robert Gustafsson som salivstinn homofob. Men man kommer knappast få samma miljonpublik som Tomten är far till alla barnen från 1999.

Lystmäte ska förstås få finnas även i svensk film. Men frågan är hur länge publiken ska återvända till biograferna om man fortsätter att reproducera kända klichéer i stället för att bejaka filmens uttryck och genomslagskraft. Om man inte drar nytta av det skrämmande sköna inflytande som bilden har i dag, särskilt hos yngre generationer.

Vi lever inte i ett filmvakuum. Genom digitaliseringens möjligheter, inte minst streamingtjänsternas spridning, förkovras även publiken. Om bion ska överleva även som institution för kvalitetsfilm, svensk och utländsk, krävs ett uppror mot envälde och enfald. För både filmskapare och beslutsfattare gäller att inte fastna i en uppdelning mellan smalt och brett, utan våga inse att det även finns begåvade vägar att välja mellan. Publiken kommer inte nöja sig med mindre.

ARTIKELN HANDLAR OM