Kvinnorna i Iran har övervunnit sin rädsla
Ett år av uppror har gått och den islamiska republiken vet inte vad den ska ta sig till
Det glittrar i ögonen på besöket från Iran. Han har varit med förr. Som ung var han en av alla revolutionärer som 1979 störtade shahens diktatur med förhoppning om frihet, rättvisa och demokrati. Som äldre under den gröna revolten satte han sitt hopp till reformismens kraft, och nu, som gammal under det pågående revolutionära ögonblicket med parollen ”Kvinna, liv frihet” vågar han tro på förändring. Han ler stort när han berättar om alla kvinnor som går runt på gatorna i Iran utan slöja: ”den islamiska republiken vet inte vad den ska ta sig till!”.
Det har gått ett år sedan moralpolisen i Iran mördade den unga, kurdiska kvinnan Mahsa Jina Amini – den händelse som tände gnistan till det som har kommit att gå under benämningen världens första feministiska revolution. Efter Aminis begravning i Saqqez spred sig protesterna till över hundra städer i Irans 31 provinser och kom snabbt att handla om allt i slagordet ovan: en protest mot det slöjtvång som har varit intakt i över fyra decennier, ett värdigt liv utan förtryck – vare sig ekonomiskt eller politiskt – och frihet att få uttrycka sig och helt enkelt leva som man vill. Detta är en revolution som har enat det brokiga Iran över kön, klass och etnicitet.
Under de första månaderna vällde människor ut på gatorna. Regimens svar var brutalt och hårt, framför allt i de kurdiska och baluchiska provinserna. Demonstrerande kvinnor sköts i ögonen och på genitalierna, journalister fängslades och aktivister avrättades. Men ett år senare, trots att protesterna avtagit på grund av den starka repression de mötte, har diktaturen inte blivit av med sin starkaste huvudvärk.
Den islamiska republiken vet inte vad den ska ta sig till.
Inför årsdagen har familjemedlemmar till Mahsa Jina Amini arresterats, familjer till dödade demonstranter har ålagts yppandeförbud, skolflickor har förgiftats, kameror har installerats för att utöka den redan hårda bevakningen i offentliga rum, böter har utfärdats till kvinnor som går utan slöja, men också till kafé-, restaurang- och affärsinnehavare som betjänar dem.
Människor i Iran har övervunnit sin rädsla och tagit tillbaka den revolution som för fyrtiofyra år sedan togs ifrån dem.
Aktivister, musiker och konstnärer har torterats, framtvingade erkännanden har tv-sänts och moralpolisen – nu utan lokaler – har återinrättats med uppgiften att misshandla och förnedra alla som inte rör sig enligt den lagtvingande klädkoden. Fängslade människor har beskyllts för att konspirera med västmakter och parlamentet diskuterar så stränga straff som fem till tio års fängelse för de kvinnor som vägrar att bära slöja. Det råder ingen brist på våld och skrämseltaktiker från regimens sida, ändå lämnar tusentals kvinnor sjalen hemma.
Den islamiska republiken vet inte vad den ska ta sig till.
Revolutionen är inte fulländad, regimen är inte omstörtad, men ett paradigmskifte har inträffat, inte bara hos de kvinnor som väljer att klä sig som de vill utan också i hela samhället. Det är den röda tråden och vittnesmålen i antologin ”Woman, life, freedom – Voices and art from the women’s protests in Iran” (red. Malu Halasa) som i dagarna utkommer på det lilla förlaget Saqi books.
Människor i Iran har övervunnit sin rädsla och tagit tillbaka den revolution som för fyrtiofyra år sedan togs ifrån dem. En enghelabi, revolutionär, är inte längre en man klädd i vit skjorta utan slips. Hon är en ung kvinna med håret hängandes fritt.
Men metamorfosen går längre än så, skriver Alexander Cyrus Poulikakos i denna lysande antologi: de väggar, med slagord och muralmålningar som använts av regimen för spridande av propaganda har tagits över av aktivister och konstnärer. Så fort slagord målas över eller ersätts med regimens budskap dyker nya upp och medan blodröd färg hälls över bilder på den islamiska republikens andliga ledare Khomeini och Khamenei sprejas stenciler föreställande de som mördats.
Konsten, både den som skapas offentligt och den som sprids på sociala medier, har upprätthållit upproret i allmänhetens ögon och gett den fortsatt energi och styrka, fastslår antologin som uppvisar flera av verken.
En anledning till konstens stora och avgörande roll är att den inte, som tidigare, är personfixerad. Den är nu en kollektiv massa av anonyma konstnärer som lånar ut sin kreativitet till revolten.
Vi är glöden under den pyrande askan, vi kan fatta eld vilken dag som helst.
Under ett års tid har den flyttat fram sin position, ett steg i taget för att tryckas tillbaka två. Denna strid fortgår även denna årsdag och har – trots motsägelsefullheten – till stor del möjliggjorts av att landet numera helt och hållet styrs av fundamentalister. De reformister som sedan 90-talets Khatami-era agerat som bromskloss och hållit tillbaka den ständigt puttrande ilskan har spelat ut sin roll. Sedan Ebrahim Raisi valdes till president är nu de tre viktigaste maktapparaterna – regeringen, parlamentet och rättsväsendet – alla i händerna på fundamentalisterna.
De som förutsåg att ”Kvinna, liv, frihet” inte skulle bli en kvick revolution likt den i Tunisien, Egypten och Jemen har fått rätt, men slutet av detta kapitel är ännu inte skrivet.
Det omdanande, vittnar människor inne i Iran, såväl som i antologin, är att inget någonsin kommer att bli detsamma. Den sociala revolution som rörelsen tvingat fram har lett till att kvinnor utan slöja till och med kan röra sig på en så konservativ och traditionell plats som stora basaren i Teheran utan att bli utsatta för tillrättavisande, glåpord eller fysiskt våld. De undslipper till och med sexuella trakasserier numera.
Iranierna är fullt medvetna om att regimen ännu inte uppvisat hela sin arsenal av repression. De vet också att kampen för frihet kommer att tvingas tillbaka – det loppet är fortsatt långt. Men som den anonyma brevskrivaren konstaterar i ”Woman, life, freedom”: Vi är glöden under den pyrande askan, vi kan fatta eld vilken dag som helst. Däri ligger hoppet.
Och den islamiska republiken vet inte vad den ska ta sig till.
