Kul när hon bråkar med Selma Lagerlöf
Birgitta Holms essäer övertygar om den biografiska forskningens möjligheter
Det verkar rätt härligt att vara professor emerita i litteraturvetenskap. Åtminstone om man som Birgitta Holm, 87, har hela lusten kvar när akademins tumskruvar släppt greppet. I en liten essäbok betraktar hon nyfiket några favoritförfattare i ljuset av Mnemosyne, minnets musa. Hur ser dessa skapares minneskonst ut?
Oväntat många män tas till behandling. Av alla kvinnliga författarskap Holm skrivit böcker om är det bara Lagerlöf och Lidman som platsar. Lägg till Duras och Christa Wolf – sedan är resten välbeforskade herrar: Proust, Hölderlin, Joyce, Beckett, Kafka, Eliot och Borges.
Kapitlen om Hölderlin och Eliot hör till de mer svårgreppade för oinvigda. Jag villar bort mig i diskussioner om upplagor och översättningar. Detsamma gäller kapitlet om Joyce, fast jämförelsen mellan irländarens arbete med Dublin som scen och skådespelares sätt att minnas genom att hänga upp repliker i rummet är intressant.
På andra ställen börjar tankarna dansa så där fritt som är betecknande för god essäistik.
En intressant distinktion rör det frivilliga kontra det ofrivilliga minnets roll i skrivandet. Eller om man vill det lättåtkomliga kontra det dolda. Marguerite Duras hör till dem som ständigt rör sig mot djupliggande minnen. Holm återger ett passionerat citat, där Duras beskriver ”en inre skugga” som hon måste ”sticka hål på” för att dess kraft ska spridas över sidan. Enligt Duras är det endast galningar som skriver fullt ut: ”Deras minne är ett ’genomborrat’ minne, helt och hållet riktat mot yttervärlden.”
Beckett blir ett rörande exempel på hur det går att skriva akut litteratur utan åtkomst till sådana minnesdjup. I ungdomen skrev han en bok om Proust som hyllade det ofrivilliga minnets magi. Men hans eget författarskap kom att tematisera motsatsen: det frivilliga minnets – och vanans – ökenlandskap. Holm har ju rätt i att Becketts verk, från romandebuten ”Murphy” till ”I väntan på Godot” handlar om den aldrig uppnådda epifanin. Om det ouppfyllda ögonblicket – så mänskligt och igenkännbart.
Proust är av goda skäl en återkommande figur i boken. Jag uppskattar hur Holm bråkar med Selma Lagerlöf som med en gammal väninna. Hur kan Selma missförstå Proust? Hur kan hon anklaga honom för att arbeta med tillrättalagda minnen, när madeleinekakan tvärtom får då:et att vibrera av liv, genom barndomens nytvättade blick?
I själva verket är grundrörelsen densamma i Lagerlöfs Dagbok och Prousts På spaning; minnena händer nu. Men det finns en skillnad som jag först tack vare Holms guidning lägger märke till. Lagerlöf berör läsaren, medan Proust ”förevisar”. Lagerlöf fyller ögonblicket till brädden, medan Proust lämnar rymd för läsarens egna tankar och känslor. Kanske var det denna skillnad Lagerlöf kände, men inte lyckades formulera.
Det slår mig under läsningen att Holm liksom bakvägen ger upprättelse åt sitt eget gebit: den periodvis illa sedda biografiska forskningen. Författarens liv och personliga minnen är grundläggande för skapandet, visar hon – inte som facit men för att ge litteraturen ”emotionell kraft”. Ja, jag tror på det; presentationen övertygar. Mnemosyne ler i sin eter.
