SD:s våldsfantasier bygger ingen framtid
Det är dags för alla att inse att demokratiska normer är under upplösning i Sverige
Så många gånger som man suttit hemma och vrålat som en idiot i en Sverigetröja, eller för den delen stapplat runt i en stad någonstans efter en landslagsmatch, iklädd blått och gult, lyckorusig eller förtvivlad. Uppfylld av sportens gemenskap, där kärleken är så stor och ren.
Två svenskar iklädda landslagströjor mördades och en tredje skadades av en islamist på öppen gata i Bryssel igår.
Reaktionen på terrordåd brukar vara att stå upp för de värden som utmanas: öppenhet, demokrati, frihet. Just detta betonades också av Belgiens premiärminister Alexander de Croo omedelbart efter attacken.
Den sverigedemokratiska toppolitikern Jessica Stegrud, ofta utpekad som partiets kronprinsessa, gjorde ett annat vägval. Hon ansåg på plattformen X att den före detta moderate statsministern Fredrik Reinfeldt, som satt i publiken, skulle fråntas sin poliseskort. Underförstått, får man anta, att han därmed skulle skadas eller rent av dödas.
När den nuvarande moderate statsministern Ulf Kristersson fick frågor på presskonferensen nästa dag sade han att uttalandet var ”slarvigt” och ”omdömeslöst”, men ”upp till Sverigedemokraterna att hantera”. Hur kan en ledare vara så gränslöst svag och undfallande?
I Expressen skrev kulturchefen Victor Malm att Stegruds uttalande borde leda till hennes avgång, och ett upprivet Tidöavtal. Det är lätt att hålla med om det. Men kommentaren missar poängen, och det stora skifte som nu håller på att ske i Sverige.
Det finns ingen gräns mellan moderater och sverigedemokrater längre. Det finns inga bromsar, röda linjer eller mekanismer som sätter stopp. Det har inte funnits på länge.
Det totalitära maktspråket från Sverigedemokraterna och deras stödtrupper blir alltmer öppet, oblygt, hotfullt
Förra veckan tänkte Jimmie Åkesson högt om att det är dags att börja riva upp svenska medborgarskap även för människor som inte uppför sig som han vill. Inga reaktioner från vare sig moderater eller liberaler.
Det sades innan regeringen Kristersson tillträdde att justitieminister Gunnar Strömmer skulle bli garanten för att rättsstatens principer skulle värnas. Strömmer är så trevlig, han grundade Centrum för rättvisa, pratar övertygande om avvägningen mellan olika intressen. Nu tillsätter hans regering utredningar om en ny angiverilag för offentliganställda.
Denna vecka har högerns stora tankesmedja Timbro, som får sin finansiering av svenska företag via Svenskt Näringsliv, rullat ut en betald kampanj där måltavlan är en enskild journalist, Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg.
Dagen efter terrordådet fyllde Sverigedemokraternas Richard Jomshof, ordförande i justitieutskottet, på. Som svar på en kommentar av Anders Lindberg, där han skrev om terrordådet som ”Detta totala mörker”, svarade Jomshof att Anders Lindberg själv var ansvarig för detta mörker, det vill säga terrordådet.
Timbros kampanj är inte samma sak som Jessica Stegruds totala genomklappning. Men det hänger ihop. Reflexer är borta, normer har upphört att gälla.
Det totalitära maktspråket från Sverigedemokraterna och deras stödtrupper blir alltmer öppet, oblygt, hotfullt. Hämndtankar om en tidigare statsminister i samband med ett terrordåd, utpekande av enskilda journalister. Utfall om att statsminister och talmannen är allierade med pedofiler. Drömmar om utrensningar och bestraffningar. Det äter sig inåt, i samhällskroppen. Samtidigt vågar klimatministern inte ens träffa klimatorganisationer, och mammor som sjunger på ett politiskt möte utmålas som ett samhällshot.
Sverigedemokraterna – och den regering de kontrollerar – verkar ha samma svar på alla frågor: stopp för invandring och repression
Det är dags att inse, för den som ännu inte uppfattat detta, att demokratiska normer håller på att upplösas i Sverige. Och att det inte finns någon svensk exceptionalism eller naturlag som kommer att sätta stopp.
Sverige befinner sig i en akut och omfattande kris när det gäller det brutala gängvåldet. I det lite större perspektivet är vi ett land med identitetskris, där den gamla självbilden är förlegad men den nya ännu inte fötts. Sverigedemokraterna – och den regering de kontrollerar – verkar ha samma svar på alla frågor: stopp för invandring och repression. Det är nog för att på kort sikt piska upp hat och rädsla, men det räcker inte som svar och det bygger ingenting. Inte ett starkare samhälle, inte gemenskap och inte stolthet.
Jag tänker på matchen igår, att chanserna var i stort sett noll för Sverige att gå vidare. Ändå reste alla dessa fans dit, satte på sig den gulblå tröjan och hejade på Forsberg, Kulusevski och de andra. Inte för att de nödvändigtvis trodde på vinst, men för att få vara tillsammans och stötta laget.
Det är så man möter en kris, för ett landslag eller ett land. Med gemenskap, omsorg och solidaritet. Inte med våldsfantasier och undfallenhet.
