Mycket tveksamt om fotbollsvåldet ökar
Mediernas hajp och fotbollens kommersialisering har lett till större oro för våld
”Vad ligger bakom den chockerande ökningen av fotbollsvåldet?”, frågade sig The Times för några månader sedan. Det var bara en av många artiklar om den förmenta återkomsten av huliganismen som nyligen har publicerats i olika europeiska medier. Det är tydligen så illa att flera europeiska regeringar, däribland den svenska, har tagit upp frågan. Nästan alltid blir reaktionen auktoritär, med (krav på) fler poliser och fler restriktioner.
Låt oss vara tydliga: fotbollsvåld existerar och är ett problem för (vissa) fans och spelare. Men i de flesta (väst)europeiska länder är våldet på och runt arenorna sporadiskt och begränsat till enstaka, mycket uppblåsta, incidenter, som till exempel bråket mellan supportrar från FC Twente och Hammarby i Stockholm förra året.
Så varifrån kommer denna uppfattning om att fotbollsvåldet ökar? För det första har medier traditionellt hajpat frågan om fotbollsvåld. Detta förstärks av en förvrängd bild av supporterkulturen, till exempel i sammanblandningen av ultras – relativt stora grupper av hardcore-fans som främst stöder sin klubb med genomarbetade tifos inne på arenan – och huliganer – små grupper av våldsamma gäng som främst slåss mot andra huliganer långt borta från arenorna – samt sammanblandningen av huliganer och extremhögern.
För det andra är den överdrivna oron för fotbollsvåld en konsekvens av den ökade kommersialiseringen och kommodifieringen av sporten. Fotbollsligor och klubbar har blivit big business och genererar större delen av sina inkomster från människor som aldrig går på matcherna. Allt som kan uppfattas som våld av de alltmer distanserade ”medelklasskonsumenterna” av fotboll, inklusive stökiga fans på arenan, är bokstavligen dåligt för affärerna.
Trots den svaga empiriska grunden har hajpen kring ”fotbollsvåld” lett till en ökad ”säkerhetisering” av fotboll. Ett perfekt exempel på detta är (den nu avskaffade) ”Villkorstrappan”, den auktoritära policystruktur för att upprätthålla ordningen runt svenska matcher som ersatte den gemensamt framtagna dialog- och samverkansmodell som både klubbar och fans ansåg vara framgångsrik. Trots att supportrar i hela Allsvenskan motsätter sig det, blir säkerheten snarare mer än mindre strikt på svenska arenor.
Säkerhetiseringen har ett högt pris för samhället. Mest betalar naturligtvis de supportrar som regelbundet går på matcherna
Orsaken är att säkerhetiseringen har en självförstärkande logik: den rättfärdigar fler poliser och massövervakning, vilket i sin tur rättfärdigar (ytterligare) säkerhetisering – om det finns så många poliser på fotbollsmatcherna måste fotbollen ha ett säkerhetsproblem. Dessutom skapar säkerhetisering nya brott, som att vara berusad på eller i närheten av arenan, vilket i sin tur skapar nya brottslingar.
Säkerhetiseringen har ett högt pris för samhället. Mest betalar naturligtvis de supportrar som regelbundet går på matcherna. De behandlas alltmer som boskap, övervakas hela tiden på och runt arenan där det finns restriktioner för vad man får ha på sig, vad man får säga och till och med vad man får dricka. Behandlingen av bortafans, i den mån de fortfarande tillåts, är ännu värre. The Atlantic beskrev en sådan upplevelse som en kombination av ”tårgas, burar och att bli inlåst till midnatt”.
Klubbarna och ligorna står själva för en stor del av de ekonomiska kostnaderna för säkerhetsåtgärderna inne på arenan (det vill säga privata säkerhetsföretag och övervakningskameror). Men det är samhället som gemensamt betalar för den ständigt ökande polisnärvaron och övervakningen kring fotbollsmatcherna, även på den majoritet av matcher där säkerhetsproblemen är försumbara.
Det finns också ett högt politiskt pris. Under matcher med ”hög säkerhet” översvämmas området runt arenan, som kan vara populära rekreations- och shoppingområden, av uppumpad (kravall)polis, som knappt gör skillnad mellan en huligan och någon som bara råkar passera. Värst är situationen vid matcher organiserade av Fifa eller Uefa, som allt oftare spelas under ett slags undantagstillstånd, upprätthållet av både offentlig och privat säkerhetspersonal.
Men bilden är inte bara mörk. Före kommersialisering och säkerhetisering var arenorna mer hemmaplan för en viss grupp fans (i synnerhet vita arbetarklassmän), men ofta mindre välkomnande, om inte rent av fientliga, för alla andra – kvinnor, etniska minoriteter och hbtqi+-personer. I dag har många arenor blivit hemmaplan även för dessa grupper, delvis genom gentrifiering, delvis genom strängare krav för en mer inkluderande miljö.
Tricket är att uppnå detta utan att tränga ut de traditionella fansen – och utan att undergräva de mänskliga rättigheterna för såväl fotbollsfans som allmänhet i stort. Regel nummer ett för att utveckla en sådan strategi bör vara krav på empiriskt hållbar evidens vid införandet av nya (auktoritära) åtgärder, och att såväl befintliga som nya åtgärder får en oberoende utvärdering. Regel nummer två bör vara att både säkerhet och mänskliga rättigheter beaktas, och att mänskliga rättigheter för de många får väga tyngre än säkerhetshoten från de få.
Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA, verksam vid University of Georgia, USA. Texten har även publicerats i The Guardian.
Övers. från engelska: Anna Andersson
