I Paris har man alltid försökt tämja ”vildarna”
Ligister begår upplopp igen – men det går inte att bortse från den koloniala kontexten
Paris är en stad byggd i koncentriska cirklar. Där andra städer växt innanför den ringmur som skulle hålla de invaderande horderna borta, har Paris byggt inre murar. Ludvig XIV fick en gång fly från staden och lade sedan grunden till det som skulle bli de stora boulevarder som skilde adel och bourgeoisie från pöbel och patrask. Efter revolutionen kom den haussmanska staden till, en modern med gasljus upplyst affärsmetropol, där armén kunde marschera in när så behövdes.
Det har behövts, om och om igen. Paris är, som den franska historikern Eric Hazan skriver i sina böcker ”L’invention de Paris” och ”La destruction de Paris”, en stad som förstörts många gånger om. Av revolutionskvarteren och Pariskommunen finns ytterst lite kvar. Samma gäller de gator där generationer av invandrare kommit från landsbygden eller Nordafrika med sin cider, sitt vin, sin textilproduktion. Känner man Paris historia kan man se den, i en gränd som blivit kvar, en portal, ett gatunamn eller en numera turistifierad bistro, i stenbeläggningen som tittar fram under asfalten.
Paris är en våldsam stad, där försöken att tämja ”vildar” utifrån och inifrån genom historien lett till nya övervakningstekniker: från gaslyktor till modern underrättelsetjänst. Ett antal politiska teknologier har experimenterats fram i Paris, från boulevarden och sinnessjukhuset till undantagstillståndet.
Min dotter vande sig vid att gå genom skolporten flankerad av tre soldater i kamouflagekläder, hjälmar, och kpistar
Undantagstillståndets historia kan i sig läsas som en spegelbild av den franska Republikens koloniala förflutna. Undantagstillstånd - état d’urgence – sattes in första gången 1955 under kriget i Algeriet, alltså i en akut postkolonial kontext. 2005 deklarerade den dåvarande presidenten Nicolas Sarkozy undantagstillstånd, nu inom det franska territoriet, efter upploppen i förorten Clichy-sous-Bois. Det infördes igen 2015 efter terrordåden, och under ett par år patrullerades Paris gator inte bara av hårt beväpnad, stirrig och nervös polis, utan också av armén. Min dotter vande sig vid att gå genom skolporten flankerad av tre soldater i kamouflagekläder, hjälmar, och kpistar. Den som sett ett 14 juli-firande glömmer inte synen av främlingslegionen som marscherar nedför Champs-Élysées, med den koloniala bataljonen först. Deras kännetecken är yxan som användes för att hugga ned det som stod i vägen i Algeriet och Indokina.
Det går inte att ta bort den koloniala historien ur den franska republiken. Det går inte heller att se Paris som annat än en stad som lever med postkolonialismens paroxysmer. Det finns en anledning till att förortsungar bränner inte bara bilar utan också skolor och bibliotek – symboler för den skenbart klasslösa republik som svikit dem och ofta även föräldragenerationen. Republiken har både andra och tredje klassens medborgare, i själva verket bygger hela Republikens idé på att med olika medel ständigt skilja mellan centrum och periferi, mellan – med den term som Marine Le Pen ofta använde – ”le français de souche” (ungefärligen ur myllan, eller av stammen) och de som ett officiellt pressmeddelande från Frankrikes ledande polisfack häromdagen kallade för ”vildarna”.
Betyder det att de som slåss på gatan med ännu större frustration nu än 2005 inte är kriminella? De terroriserar naturligtvis en stads- och förortsbefolkning som levt med en ständigt ökande spänning i kroppen under flera decennier. De är kriminella och ligister. Men vi kan inte bortse från kontexten. Varför brinner Paris?
President Macron avskaffade det undantagstillstånd som rådde mellan 2015 och 2017. Han är som politisk figur full av undantag - han sprängde det franska partiväsendet och han drev igenom stora reformer med presidentiellt dekret, alltså utan parlamentets stöd. Macron är avskydd i det franska samhället, inte minst bland statsanställda som ser honom som ett hot, med urholkade löner och pensioner och en kännbar statusförlust. När undantagstillståndet togs bort 2017 överfördes delar av det till fransk lagstiftning. Polisen fick nya befogenheter i den lag som tillåter dödligt våld, vilket har lett till en tydlig upptrappning, exempelvis i demonstrationerna mot pensionsreformen.
Det finns forskare som menar att polis och militär sedan 2015 infiltrerats av extremhögern, och att Macronhatet är akut
Polisen är också utmattad. De senaste åren har man återkommande haft veritabla gatukrig, poliser (och lärare) har avrättats av terrorister i sina hem. Jag har en vän som tidigare var militär, han menar att statens våldsmonopol har upphört och att polis och militär idag möter situationer som man inte vet om man kan kontrollera. I förorten råder ett ständigt gerillakrig, som i Indokina, eller Algeriet (hans referenser, inte mina).
När polisfacket hotar Macron med att ”gå i motstånd”, som man gjorde häromdagen, är det ett högst illavarslande tecken. Det var militärkupp i Frankrike 1962 när generalerna vände sig mot de Gaulles försök att ge Algeriet självständighet. För fyra år sedan körde extremhögeraktivister en bil proppfull med sprängmedel in i centrala Paris, där de lyckligtvis stoppades. Förra året avslöjades i södra Frankrike en kupp planerad av pensionerade generaler, oklart hur avancerad eller med vilka syften. Det finns forskare som menar att polis och militär sedan 2015 infiltrerats av extremhögern, och att Macronhatet är akut. Det finns också de som menar att polisens övervåld i förorten är en del i en strategi att driva fram en eskalering, samtidigt som våld från både ligister och polis är djupt demoraliserande för alla demokratiska krafter.
Organisationen SOS racisme protesterade omedelbart mot polisen uttalande, som hade kunnat hämtas direkt från femtiotalets koloniala välde i Indokina. Men SOS racisme är också en ständig måltavla för påhopp om ”islamogauchisme”, och det är också alla forskare som arbetar med dem.
Militär, underrättelsetjänst och polis har fått enorma resurser sedan 2015. Samtidigt framstår presidentmakten som svagare än någonsin. Macron hade svårt att dölja sitt förakt för de gula västarna. Nu talar han om datorspelens dåliga inflytande, om föräldrar som ska hålla sina barn inne. Förhoppningsvis kan civilsamhällets krafter lugna situationen. Tills Paris brinner igen.
