Därför kräver SD slakt på folklig bildning
Det tjänar inget till att sörja det liberala sveket, Persson och Pourmokhtari har valt sida
Jag lyssnar på Mats Persson, han kallar sig utbildningsminister och liberal. I radion säger han att han inte kan lova ”allt till alla” och att han därför ska skära ner på studieförbundens verksamhet. Nästan en tredjedel hugger han bort.
Förra året organiserade studieförbunden nästan 730 000 deltagare med stöd av offentliga medel, läser jag i en rapport.
Jag går in på studieförbundens hemsidor och tittar på utbudet av studiecirklar. På några minuter hittar jag bland annat:
Kostnadsfri seniordans i Bengtsfors.
Kurser i svenska för personer som jobbat i vården i andra länder.
Amningskurs för blivande föräldrar.
Erbjudande om replokal i Landskrona och excelutbildning i Jönköping.
En studiecirkel i föräldraskap, där man kan träffa andra familjer som är nya i Sverige och diskutera barnens behov.
Otaliga språkkurser, konstkurser, körsång, skrivarkurser.
Studiecirklar erbjöds förra året i alla landets kommuner. Det som sker är oöverblickbart, ett myller. Till största delen händer det utanför storstäderna. Ofta är det kurser och cirklar för äldre, eller nyanlända. Här finns en chans att prova något nytt, att utforska sig själv, att söka ett intresse eller en ny väg i livet. Det var studieförbunden som snabbt mobiliserade under flyktingkrisen 2015, och när ukrainska krigsflyktingar kom till Sverige när Ryssland invaderade.
Jag ramlar över en studiecirkel i Halmstad, ordnad av studieförbundet Sensus. Den heter ”Snacka om samhället”. Så här beskrivs den på hemsidan: ”Vi står inför en mängd utmaningar som påverkar oss alla i vardagen. Vi har en arbetsmarknad i osynk, ett växande klimathot och en kriminalitet som skrämmer. Samtidigt har samhällsdebatten blivit splittrande och intolerant och det organiserade engagemanget i föreningar och politiska partier minskar.” Förra gången blev cirkeln väldigt lyckad, står det, och nu vill man fortsätta med nya deltagare. Målet är att ”skapa förståelse, utan att stämpla varandra politiskt eller hamna i hätska debatter om vem som har rätt eller fel”.
Hur kan man vilja skada en sådan verksamhet?
I flera år nu har det pågått en politisk kampanj mot studieförbunden. Fel och fusk har blåsts upp, hela verksamheten har systematiskt misstänkliggjorts. Kampanjen har kommit från sverigedemokratiskt håll. Varför? Det är enkelt. Studieförbundens verksamhet ligger utanför SD:s kontroll, den ordnas av studieledare och medlemmar, den kommer underifrån. Detta är folklig gräsrotskultur som springer ur frihet, skaparglädje och självständighet. Detta går på tvärs mot Sverigedemokraternas auktoritära hållning och begär efter kontroll. Det är de, partiet, som ska definiera vad folket vill, inte människorna själva.
Snart kommer nästa förflyttning, nästa attack. Det kan handla om public service, filmpolitiken eller den fria forskningen
Det mörkaste i detta är givetvis det liberala sveket. Liberalerna brukade kallas för lärarparti, nu administrerar de tillsammans med det forna frihetspartiet Moderaterna lydigt denna försvagning av – ja, faktiskt - det finaste vi har i det här landet. Den folkliga bildningstraditionen, det lokala engagemanget.
Att vara medborgare är något mer än att vara konsument. I forskningen om vad som bygger demokrati är tillit och möten mellan människor i civila gemenskaper hårdvaluta. Det är infrastruktur som är svår att bygga men lätt att rasera. Detta vet naturligtvis Mats Persson. Det är det som är så hemskt.
Studieförbundet Sensus är en sammanslagning och består bland annat av det som tidigare hette Tjänstemännens Bildningsverksamhet. De kommer ur samma liberala tradition som Mats Perssons parti. Det vet han naturligtvis också, och att de människor som nu drabbas till stor del är hans och hans samarbetspartiers väljare.
Men jag orkar inte sörja det liberala sveket längre. Det är vad det är, dessa människor har valt sida. Vi har en klimatminister som med utstuderad arrogans administrerar stora utsläppshöjningar samtidigt som krisen eskalerar. Vi har en utbildningsminister som maler på om cancelkultur och kulturkrig, samtidigt som han med iskall precision försvagar landets demokratiska civilförsvar.
Det finns såklart inget liberalt i detta, det finns bara en sverigedemokratisk maktanalys som går ut på att tysta kritiker och konsekvent försvaga de miljöer som man inte har kontroll över. Det är därför det blir så grovt när Mats Persson pratar om ”prioriteringar”. Alla vet att det är hårda tider, men detta är ingen osthyvel utan en slakt med krisen som dålig ursäkt.
Snart kommer nästa förflyttning, nästa attack. Det kan handla om public service, filmpolitiken eller den fria forskningen. Ingenting kommer att förvåna mig. Det som är intressant nu är hur ett politiskt svar kan se ut, både i stunden och på längre sikt. Det är glädjande med de folkliga protester som finns kring utredningen om angiverilagarna, och kring folkbildningen. Det finns ett frö här, till ett motstånd som på allvar skulle kunna rucka på legitimiteten i den extrema politik som nu rullas ut.
Jag tittar på budgeten. Regeringen har bestämt att slopa skatten på plastpåsar. Det är en skatt som i dag ger statskassan drygt 500 miljoner kronor. Det är ungefär lika mycket som slakten av studieförbunden. Det är uppenbart att det vi ser är en uppvisning i förakt, en provokation, en maktdemonstration.
