Klimatmötet COP28 blev en usel tidsmaskin
Överenskommelsen är en resa tillbaka till 80-talet
Hoppla!
Nu måste det ha fallit sig så att jag råkat kliva ombord på en tidsmaskin.
Jag har klantat till det och gjort en längre resa än Marty McFly gör i klassiska 80-talsrullen ”Tillbaka till framtiden”. Där flyttar han sig bara 30 år tillbaka i tiden, min resa måste vara 40 eller mer.
Det är på språket det märks. Eller, i skrivningarna från klimattoppmötet i Förenade Arabemiraten, rättare sagt.
COP28 blev en bitvis farsartad tillställning. Ledd av oljebolagschefer och med en ordförande som slängde ur sig rena lögner om att det ”inte finns någon forskning” som visar att klimatmålen kan nås genom utfasning av fossila bränslen.
Krigsförbrytaren Vladimir Putin dök plötsligt upp och hängde runt lite i periferin.
Joe Biden och Xi Jinping sket i att dyka upp.
Ulf Kristersson åkte dit – i privatjet.
När en överenskommelse till slut kom på plats, som vanligt efter teatralt långa förhandlingsrundor, firades den som en framgång. Detta för att det nu finns ”historiska” skrivningar om att en ”övergång” från fossila bränslen ska genomföras. Och formuleringar om att utfasningen av kol gärna ska gå snabbare än hittills.
Det där är de viktigaste saker som länderna kunde enas om på COP28. Och det är detta som övertygar mig om att året måste vara ungefär 1982. Ni vet, när oljegiganten Exxon i sina egna analyser förutsåg att fossila bränslen (deras fossila bränslen) skulle bidra till åtminstone två graders uppvärmning runt 2060.
Eller om året är 1988, tre år efter att ”Tillbaka till framtiden” hade biopremiär, när Shell konstaterade att den produkt de tjänade pengar på skulle leda till fördubblade co2-nivåer lagom till 2030.
Att världens makthavare sitter i slutet på 2023 och försöker komma överens om att det spelar roll hur mycket olja, bensin, kol och gas vi använder, det kan omöjligen stämma. Det måste vara så att COP28 är en portal rakt in i dåtiden.
I en omtalad artikel i New York Times från 2018 konstaterade Nathaniel Rich hur mycket som varit känt om klimatförändringarna i många decennier: ”Nästan allt vi förstår om global uppvärmning förstod vi redan 1979. Det året bekräftade data insamlad sedan 1957 vad som varit känt sedan före 1900-talets början: Människan har förändrat jordens atmosfär genom urskillningslös förbränning av fossila bränslen.”
Det kan inte vara sant att världsledare i dag står och applåderar med tårar i ögonen för att dessa självklarheter omsätts till mycket vaga formuleringar i ett dokument.
Jodå, det här kommer att leda till politisk förändring. Inte minst vad gäller statliga subventioner till fossila bränslen. För all del också vad gäller rättviseperspektivet, där mer resurser avsätts för att hjälpa länder som lider stora konsekvenser av klimatförändringar de själva bidragit till ganska lite.
COP28 kommer i sinom tid omsättas till politik också i Sverige. Men samma Tidö-regering som nu ställt sig bakom överenskommelsen kommer i nästa valrörelse lova att gå i motsatt riktning. För så ser diskrepansen ut mellan vad regeringen säger i Sverige till svenska väljare – och vad de gör utomlands eller när vi synkar med EU.
Det är alltså inte ett avtal som är obetydligt. Men det är ett avtal med en retorik, analys och slutsats som hör hemma på 1980-talet, som senast.
Och det väl kul med retro och revivals och en tid när Michael J Fox var frisk och stark. När 1,5-gradersmålet fortfarande var möjligt. När 2-gradersmålet var realistiskt.
Men det är häpnadsväckande bortkopplat från världen här och nu, från det som är sant och relevant, från verkligheten.
