Kuppens barn skriver om Chiles dödspatruller
Med ”literatura de los hijos” försöker en ung generation förstå vad som hände
Atacamaöknen, beläget i norra Chile är planetens bästa plats för stjärnskådning. Här äger fyrtio procent av all världens samlade astronomiska observation rum. Med de nya observatorier som planeras räknar man med att siffran kommer ha stigit till sjuttio procent inom några decennier.
Om jag har förstått det hela rätt är det kombinationen av ett extremt torrt klimat och avsaknaden av artificiellt ljus som gör just Atacamaöknen till en idealisk plats för rymdforskning. Det torra klimatet gör också att organisk nedbrytning, förruttnelse, sker mycket långsammare än på andra platser, vilket resulterat i att arkeologer vallfärdat till platsen.
Men Atacamaöknen är också skådeplats för en massaker. Veckorna efter militärkuppen den 11 september 1973, då den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende störtades och general Augusto Pinochet kom till makten, reste en av Pinochets mest fruktade dödspatruller, Caravana de la muerte, i helikoptrar från söder till norr i jakt på dissidenter. Socialister, fackföreningsledare och radikala studenter.
Vuxenvärldens charader och försök att dölja vad som pågår resulterar till slut i att pojkens hela tillvaro upplevs som fiktion
I Atacamaöknen mördade de tjugosex personer och begravde dem bland sanddynerna. Om detta, och om de anhörigas kamp för svar – en kamp som pågår än i dag – kan man läsa i Nona Fernández bok ”Voyager”. Fernández skriver vad som i Chile kallas för literatura de los hijos – barnens litteratur – en term som betecknar den generation författare som är barn av diktaturen och som i sina verk kombinerar barndomsminnen från diktaturen med skildringar av hur arvet av Pinochets regim fortsätter att påverka livet i dagens Chile.
Det var författaren Alejandro Zambra som myntade begreppet. 2011, samma år som en våg av studentprotester sköljde över landet – de dittills största sedan diktaturens fall – utkom han med ”Vägar hem”, den första romanen som beskrev livet under diktaturen utifrån barnets synvinkel. En nioårig pojkes perspektiv växlas med en vuxen mans försök att konfrontera sina föräldrar kring vad som skett och bringa ordning i sina barndomsminnen. Vuxenvärldens charader och försök att dölja vad som pågår resulterar till slut i att pojkens hela tillvaro upplevs som fiktion.
Efter Zambra skulle fler följa efter, däribland Nona Fernández som på senare år blivit den mest uppmärksammade författaren ur hijos-generationen. Med titlar som anspelar på barndomens populärkultur som ”Space invaders” och ”Den okända dimensionen” (en hänvisning till sci-fi-serien ”The twilight zone”) har hon använt sig av fiktionen för att fylla igen de luckor i arkiven som skapats av Pinochetregimens våld, försvunna människor och utraderade bevis.
I ”Voyager”, som tagit sin titel efter det Nasa-program som sköt upp två rymdfarkoster 1977, befinner hon sig i Atacamaöknen för att delta i en minnesceremoni över de som mördades i massakern 1973. Inga kvarlevor finns förutom lite bensplitter, arkeologiska fynd tyder på att militären kom tillbaka med bulldozrar flera år efter massakern för att flytta massgraven ytterligare en gång. Försvunna och sedan försvunna igen. Hon tittar upp i natthimlen och betraktar stjärnor som redan skulle kunna ha dött men som fortfarande lyser på grund av det enorma avståndet till jorden. Under sina fötter har hon jord som bevarats i torkan som om tiden stod stilla. Hon tänker att hon befinner sig på en plats för tidsresor.
I ett utslag av grym ironi kunde undantagstillståndet genomföras med stöd i den konstitution som protesterna i sin tur riktades mot
”Voyager” kom ut våren 2019. Under hösten samma år skakades Chile av omfattande protester. Det startade som demonstrationer mot höjda biljettpriser i tunnelbanan men utvecklades snabbt till ett landsomfattande uppror riktat mot den konstitution som instiftades under Pinochetdiktaturen och som än i dag är rådande. En konstitution som kombinerar en otyglad nyliberal marknadsekonomi med en militariserad statsapparat. För första gången sedan diktaturen utfärdades undantagstillstånd och militären patrullerade återigen gatorna i Santiago de Chile. I ett utslag av grym ironi kunde undantagstillståndet genomföras med stöd i den konstitution som protesterna i sin tur riktades mot.
”¡No son 30 pesos, son 30 años!” (Det är inte 30 pesos, det är 30 år!) var ett vanligt förekommande slagord under proteserna. Med trettio år menades tiden som gått sedan övergången till demokrati 1990. Så här femtio år efter militärkuppen 1973 fortsätter arvet efter diktaturen således att göra sig påmind i nuet. Som en stjärna som har slocknat men vars ljus fortfarande färdas genom rymden och lyser upp den chilenska natthimlen.
