Högern har alltid valt diktatur före folkfront
50 år efter kuppen i Chile: exemplet Allende visar på en sorglig lärdom från historien
Den 11 september 1973 föll bomberna över presidentpalatset La Moneda i Santiago de Chile. General Pinochet i nära samverkan med USA:s statsledning var på väg att bokstavligen förgöra den författningsenligt valde presidenten Allende och hans regering.
Poeten och Nobelpristagaren Pablo Neruda förutsåg våldets seger. Han skrev redan 1950 i sin väldiga diktsvit ”Canto General”:
”Så befaller de uppifrån, från dollarpåsen.
Så mottager den förkrympte förrädaren
Befallningen,
Så spelar generalerna poliser,
Så ruttnar stammen i fosterlandets träd.”
Tolv dagar efter den USA-stödda militärkuppen dog Neruda; dödsorsaken är ännu omstridd. Hans hem i Santiago låg i spillror och hans böcker kastades in i väldiga bokbål i Santiago och andra chilenska städer. Militären använde Santiagos fotbollsstadion som avrättningsplats. Tortyrkamrarna restes, koncentrationslägren färdigställdes. Det mest bestialiska av utrotningslägren bar det vackra namnet Villa Grimaldi och styrdes av DINA, Pinochets blodiga säkerhetstjänst. Dödspatruller gjorde nattliga raider.
Det vitala, nyskapande kulturlivet kom i allt väsentligt att försvinna. Kulturskapare som Victor Jara mördades, de mest betydande författarna, filmarna och konstnärerna tvingades gå i landsflykt eller till underjorden. Kvar stannade den lantliga folklorismen som dekoration åt diktaturen.
President Nixon och hans främste rådgivare Henry Kissinger hade börjat förbereda kuppen redan 1970. Deras redskap skulle bli Pinochet och hans militärapparat; deras uppdragsgivare var amerikanska storbolag. Kodnamnet för de inblandade var FUBELT.
Pengar slussades från Vita huset till antidemokrater i Chile, vänsterpolitiker kartlades, chilenska medier köptes upp
Dokumenten från 70-talet döljs allt mindre av hemligstämpeln. Det går därmed att läsa de planer Nixon, Kissinger och CIA:s planer, skrev ut tillsammans med Pinochetmilitären: ”De mest massiva spioninsatserna någonsin”, sa CIA-chefen Stansfield Turner. Pengar slussades från Vita huset till antidemokrater i Chile, vänsterpolitiker kartlades, chilenska medier köptes upp, framför allt från tidningsmagnaten Augustin Edwards. Systematiska och riktade mord påbörjades. Ett av de första offret var den chilenske generalen René Schneider. Han anklagades för lojalitet med president Allende.
USA och Pinochet förmådde inte hindra att Allende valdes till president 1970. Kampen mot den chilenska folkfronten hårdnade: systematiska sanktioner, indragna banklån, finansiering av oppositionen och systematisk ryktesspridning. Och mord.
Allende anklagades för att vara styrd från Kuba och Sovjet. Allende var ingen revolutionär; han avvisade Fidel Castros råd att överge demokratin för att hejda fascismen.
Folkfronten upprätthöll de grundläggande demokratiska institutionerna, yttrande- och pressfriheten var självklar, förföljelse av oppositionella förekom inte.
Chile destabiliserades ekonomiskt: inflationen nådde 600 procent, arbetslösheten växte, kommunikationer saboterades. Det kaos som planerats från CIA och andra slet sönder landet. För västvärldens politiska höger hälsades militärkuppen som en räddning undan Chiles ekonomiska och parlamentariska kris. I civiliserade demokratier avsätter folket svaga regeringar i politiska val, inte genom militärkupper och massmord. Det internationella kapitalet och den politiska högern betraktade Chile som ett föregångsland, befriat från demokrati och andra restriktioner.
Allende-regeringens socialt ambitiösa men ekonomiskt ohållbara politik ersattes av extrem och auktoritär nykapitalism. Privatiseringarna arbetade sig in i varje sektor av samhället. Fackföreningar blev illegala. Skolor och universitet underställdes diktaturen. Chile blev ett av världens mest ojämlika länder. Landet blev en militärdiktatur där oligarker styrde bolagen och feodala markägare la beslag på jorden.
Efter 17 års Pinochetdiktatur kunde offren räknas in. Sammanlagt mördades 3 197 personer; 1 102 är ännu saknade. 40 000 torterades.
I Chile tillmäts Sverige ännu en hedersam roll, för insatserna under militärkuppen
Pinochet kom aldrig att ställas till ansvar för brott mot mänskligheten; han beskyddades framför allt av sin nära vän Margaret Thatcher.
2010, 30 år efter Pinochets fall, invigdes i Santiago ett museum till minne av diktaturens offer: foton på de likviderade. Dokument, protokoll, övergrepp, människoöden; allt finns tillgängligt.
2018 gick nationalisthögerns kulturminister Mauricio Rojas till attack mot museet; utställningarna kallades ensidiga och historielösa. Han ville att bödlarna skulle ha replikrätt.
Efter 94 timmar avsattes Rojas. Han blev direktör för ett privat vattenbolag i Chile och något senare riksdagsledamot för Liberalerna.
I Chile tillmäts Sverige ännu en hedersam roll, för insatserna under militärkuppen. Ambassadör Harald Edelstam lät skydda tusentals flyktingar på svenska ambassaden. 8 000 chilenska flyktingar kom till Sverige 1973. Chile är en självklar del av det svenska. Roberto Bolaño, en av vår tids främsta författare gjorde under sitt korta liv en iakttagelse efter besök i Sverige: ”Chilenarna talade där samma sorts spanska som i Chile 1973. Den spanskan talades ingen annanstans än i Sverige.”
I november 1975 begravdes den spanske diktatorn Franco i det monstruösa slottet El Escorial utanför Madrid. General Pinochet kom för att ta farväl av sin nära vän och föregångare. Dessa båda gestaltade ett drygt halvsekel av fascism.
President Allende försäkrade i sitt sista tal: Våldet ska inte segra; ”social omvandling och demokrati går inte att hejda.” Mer av förhoppning än politisk prognos.
Det dröjde bortåt ett halvsekel innan Chile med överväldigande majoritet valde en president som representerar folkfronten, Gabriel Boric. Hans tilltal är den nya vänsterns: ekologi, decentralism, ursprungsbefolkningens rättigheter, stenhårda protester mot Putins krig, kritik mot Kuba. Allt sammanfattat i begreppet ”dignidad” (värdighet), allt det som Pinochet och hans amerikanska vänner berövade chilenarna.
Motståndet från höger mot Boric är massivt. Ännu har inte Pinochets författning i grunden omarbetats. Den nationalistiska högern hyllar på nytt diktatorn. Otåligheten från arbetarklass och vänster ökar ständigt: protester, manifestationer, uppror.
Exemplet Allende visar på en sorglig lärdom från historien. Folkfronter riskerar bli mycket kortvariga. Så blev det i Spanien och Frankrike på 30-talet. Och i Chile både på 30-talet och 70-talet.
I valet mellan folkfront och fascism har den politiska högern och de stora bolagsägarna valt diktatur.
