En genuint vacker själ
Åsa Linderborg om en rockikon som aldrig blev en sell out
Sista gången jag träffade Jerry Williams var i oktober förra året. Han ville att jag skulle skriva en show åt honom. Snacket skulle vara rött, så klart, men musikaliskt skulle förställningen vara något som han inte hade gjort förut.
– Jag har snöat in på ett band som heter Barcelona Klezmer. Först var jag rädd att det var nåra Netanyahu-lirare, men sen såg jag att de gjort en låt som heter Commandante Che Guevara. Så de står på rätt sida.
Det skulle vara hängbjörk (läs: ståbas). Och mycket kvarpa (läs: klarinett), så klart. Och politik. Han hoppades att Stadsteatern skulle vara intresserad.
– Det ska vara kulturellt men ändå med feeling.
Jag var försiktigt positiv men sa att jag hellre och mycket bättre skulle skriva hans biografi, idén föddes redan när jag träffade honom första gången för tio år sen på i ett scensamtal i Eskilstuna på temat ”Working class hero”. Det skulle bli en bok om hans uppväxt i Solnas arbetarkvarter. Pappan hade jobbat på sjön och sen i garage. Mamman var undersköterska, hon ”torska på cancer” när Jerry var tolv. Båda var organiserade kommunister, roliga, varma med hög moral.
Det ideologiska arvet behöll Jerry Williams livet ut. Att vara röd och samtidigt pionjär för amerikansk populärkultur var alls ingen motsättning, eftersom rocken var arbetarklassens musik. Han berättade att han vid ett tillfälle var inbjuden att spela i ett land som jag tyvärr inte minns vilket det var, men som han misstänkte var lite skumt politiskt: ”Då ringde jag particentralen (läs: VPK) och frågade hur jag skulle göra. De ringde FN och fråga, som gav klartecken.”
Jerry Williams, som var artist i mer än ett halvsekel, har aldrig gjort bort sig. Det har med hans sällsynt starka integritet att göra. Han var ingen sell out, ingen som var med i sammanhang han inte kunde stå för, ingen som ställde sig på scen bara för stålarna. Han höll en oomkullrunkelig rågång mellan det privata och det professionella. Hustru och barn skulle få vara i fred för att inte uppfattas som något ”bihang” till honom, för de har ”en egen power”.
Det var nog det här okomplicerat hederliga oberoendet till offentligheten som gjorde att alla, oavsett politisk tillhörighet, respekterade honom – man visste att han var sann. Hur många andra svenska artister skulle efter Berlinmurens fall kunna uppträda i Allsång på Skansen med en t-shirt under skinnpajen som har kubanska flaggan över bröstet?
I boken om och med Jerry som jag ville skriva önskade jag utforska hans språkuniversum. Det där innovativa, humoristiska språkligheten som arbetarungar kan odla som en subkultur på skolgården, men som de måste slipa bort i klassrummet där medelklassvenskan är norm. Jerry Williams uppfann verkligen nya ord och metaforer samtidigt som han sa dem, kreativiteten att uttrycka sig hade inga gränser, hans språkhantering var helt egen och fullständigt genial.
Absolut en bok, sa han – blygt. Det är så jag minns honom, att han var förvånansvärt blyg. Men först den här föreställningen som skulle visa en helt ny musikalisk sida av honom.
En djävla sjukdom kom emellan.
Jag tyckte väldigt mycket om Jerry Williams. Det gjorde alla. Han var en bra människa, helt enkelt, en genuint vacker själ.
