Karin och Carl Larsson – ett äkta power couple
Under ytan lurar samma gamla genikult som vanligt
Det ska vara förra sekelskiftet i år. Först får en Anders Zorn-biografi ett Augustpris, sedan rullar SVT ut en tre delars serie, ”Karin och Carl Larsson”. Det är tiden, det är Dalarna, det är självförbrännande konstnärsegon och deras hustrur. Den ene barnlös, den andre med en stor familj. Emma Zorn som den stora mecenaten och nätverkaren, Karin Larsson i sin tur konstnär, inredare, den stora familjens general.
”Karin och Carl Larsson” markerar Karin Larssons ökande popularitet genom att vända på det vanliga sättet att beskriva detta nästintill mytiska konstnärspar. Det är Lilla Hyttnäs som är kärnan, hemmet i Sundborn. Carls akvareller, som snyggt tonar in i verklighetens nutida interiörer och exteriörer. Textilerna, möblerna, rummens genomtänkta dispositioner. Karins arbete – både som faktiska spår och i bilderna – växlas upp och fram tonar ett äkta power couple.
Eller ska man kalla dem något annat? I serien kallas de anakronistiskt för influencers och visst har paret haft ett inflytande, inte minst på bilden av Sverige. Det ljusa, idylliska, akvarellernas frid och lekfullhet. Björkarna i den svenska sommaren, alla de glada barnen. Som Lotta Lundgren påpekar är det paradoxalt att familjen, med influenser från det franska köket, allt detta osvenska, blev Sverige.
Larssons var hyfsat okonventionella till exempel i synen på barnens plats i familjen. Samtidigt gick ju Carl ner sig i bitter konservatism, gjorde utfall mot kvinnliga konstnärer och blev osams med alla. Att Karin slutade måla när familjen bildades susar man i serien förbi. Märkligt, för det hänger liksom inte ihop med den bild av harmoniskt och jämlikt par som annars filas fram.
”Karin och Carl Larsson” är uppbyggd av åsikter och analyser där högt och lågt samsas och efter ett tag blir åtminstone jag lite åksjuk. Knappt har Per Gedin (som är utmärkt i sin avslappnade roll) slutat prata förrän det är dags för Elsa Billgren att lägga ut texten och skapa entusiasm och samtidskänsla. Paret Larsson levandegörs av en drös med åsikter och spekulationer – ”de hade det så bra” ”deras kärlek var stark” – och det fungerar ju som mys-och feelgood-tv, absolut. Visst vill vi alla tröstas, så här års.
Att ”Midvinterblot” refuserades av Nationalmuseum framställs som orsaken till Carl Larssons död. Konstnärsmyt galore kan man säga. Det nya med ”Karin och Carl Larsson” är den starka betoningen på familjelivet och konstnärsparet, viljan att skildra något bredare. Men på tre timmar borde man kunna borra djupare. Och under ytan lurar samma gamla genikult som vanligt.
”Karin och Carl Larsson” ligger på SVT Play
