Latour såg Trump som ett svar på klimatkrisen
Bruno Latours ”Var landar vi?” är läsvärd men fastnar i dikotomier
Publicerad 2023-12-25
Man skulle kunna börja den här recensionen med en analys av Miljöpartiets belägenhet: ”de har antingen placerat sig mellan Höger och Vänster eller så har de försökt ’överskrida’ uppdelningen, men utan att någonsin specificera någon plats utifrån vilken det kunde bli möjligt att föreställa sig ett sådant ’överskridande’. De har misslyckats med att ta ett steg åt sidan och har i stället pressats samman mellan de två polerna, vilka i sin tur sakta men säkert har tömts på all realitet.”
Den som står för analysen är den franske filosofen Bruno Latour. Och nej, det är inte Stenevis och Helldéns parti han talar om, utan de europeiska miljöpartierna överlag. Ja, egentligen träffar ju kommentaren den europeiska partipolitiken i stort: den kretsar kring fel konflikter, och är uppspänd mellan poler (vänster/höger, globalt/lokalt) som blir allt tommare. Följaktligen går alltihop på tomgång, utan riktning.
I den situationen har miljöpartierna en viktig roll att spela, menar Latour, men hittills har de misslyckats. Han ser bara ett styre, någonsin, som varit ”helt och hållet inriktad på den ekologiska frågan”, nämligen Donald Trumps. Naturligtvis inte genom sin ekologiskt ansvariga politik, utan tvärtom: Trumps hela politik var ett slags reaktion mot den verklighet vi har hamnat i (den ”klimatregim” som bokens undertitel adresserar) på grund av den globala uppvärmningen. Hela hans presidentskap gick ut på att göra tvärtom.
Besynnerligt nog är detta den första av hans böcker som översätts till svenska
Ett spekulativt påstående kan man tycka, men är det inte träffande? Också för att det indirekt förklarar Trumps attraktionskraft: ironiskt nog kan han framstå som jordnära och begriplig, i kontrast mot alla dessa meningsmotståndare med sina ”talepunkter”, fast i en globaliseringsideologi som i slutändan bara gynnar finanskapitalismen.
Latours syn på detta fångas effektivt i en av bokens kapitelrubriker: ”Hur de härskande globaliserade klasserna beslutade att successivt göra sig av med solidaritetens alla bördor.” Det finns alltså skäl att göra motstånd mot globaliseringen, och på sätt och vis är det ju vad vi ser i land efter land: nationalistiska partier som vill stänga gränserna och värna det egna. Med Latours synsätt är det en missriktad kamp; det är inte ”det lokala” som ska försvaras, utan ”det jordiska”.
Vad detta begrepp syftar på är, kan man säga, det som boken försöker ringa in på sina 130 effektiva sidor. Till skillnad från det lokala kännetecknas det jordiska av sin öppenhet. Men framför allt menar han att det jordiska måste betraktas som en politisk aktör i sig självt, något som nu återverkar på mänskligheten med allt större konsekvenser. Att begreppsliggöra det jordiska handlar, kan man säga, om att skapa förutsättningar för en ny klasskamp som samlar även det materiella och icke-mänskliga på sin sida.
På den vägen förbinder han klimatfrågan och migrationsfrågan på ett ganska övertygande vis: dagens flyktingströmmar är svaret – i grund och botten ett politiskt svar – på den globalisering som ägt rum till priset av ekologisk katastrof.
Men även om det är en korrekt analys, får den ju inte problemen med migrationen att försvinna. Och även om Latour försöker ta sig ur ett traditionellt romantiskt natur-begrepp, så finns det en tendens att hela analysen får en tydlig moralisk färg – det blir litegrann en kamp mellan ont och gott, om än i andra termer.
Grundproblemet är, tror jag, att Latour oavsiktligt faller tillbaka ner i de dikotomier han själv kritiserar. Trots att han menar att vi måste se förbindelser, överlappningar och konstellationer snarare än gränser och motsatser, är boken full av uppmaningar om att ”vi måste skilja på” det ena och andra: ”mörkermänseliter” och ”hederligt folk”, ”klimatskeptiker” och de andra. Varför inte i stället se förbindelserna? Finns det inte massvis av utestängningsmekanismer även i ”det jordiska”? Är inte gränser en del av allt liv? Och varför skulle kulturarv (enligt Latour en del av vurmen för ”det lokala”) vara förkastligt ur ett jordiskt perspektiv?
Boken landar i ett ganska bra försvarstal för EU. Visst, unionen må ha sina avigsidor, men just genom förmågan att överlappa en mängd olika intressen är den trots allt det mest framgångsrika och hoppfulla försöket att hantera ”globaliseringens backlash”, menar Latour. ”Den Jord som Europa har försökt bemäktiga sig i form av Glob erbjuder sig nu på nytt som det Jordiska och ger Europa en andra chans som det inte alls har förtjänat.”
Bruno Latour dog 2022. ”Var landar vi?”, som kom ut i Frankrike 2017, följdes av ytterligare några mindre arbeten. Besynnerligt nog är detta den första av hans böcker som översätts till svenska. För det förtjänar det energiska förlaget Faethon och översättarna Lisa Gummesson och Niklas Haga beröm, men det säger mycket om det här landets idédebatt att det dröjde till nu.
