”Jag tar livet av mig om de skickar mig till Afghanistan”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2017-06-17

Efter att ha jobbat här nästan ett år, har jag ändå inte lärt mig känna helt och fullt vad som pågår med pojkarna. För det mesta försöker de dölja sina bekymmer bakom en mask av lugn och tillfredsställelse.

– Hur är läget?

– Det är bara fint.

Utåt härskar skratt och leenden. Förmodligen för att de genomlider sin sorg och längtan ensamma, eller under lågmälda samtal med varandra på modersmålet. Fram till oss i personalen når bara fragment.

Kväll. Nästan alla sysslor är redan klara. Ingen ber om hjälp med läxorna i dag. Alla är utspridda på sina rum. Jag läser nyheter och messar lojt med någon. Då kommer två in; Nazrullah och Sedaqat. Båda ser nöjda ut, båda ler. Sitter ner och skojar – med varandra förstås – inte med mig. Slänger upp benen i varandras knä, får övertaget och ger sig om vartannat, skrattar. Och plötsligt, utan att hämta andan eller särskild inledning säger Nazrullah: 

– Vi har bestämt oss för att begå självmord tillsammans.

Jag spärrar upp ögonen så mycket jag kan, babblar en massa dumheter om hur fel det är att tänka så, hur alla runt omkring skulle lida; personalen, jag själv och vilken synd det vore i Allahs ögon. Jag känner att argumenten är otillräckliga, blir banala, inte övertygande. Men jag hittar liksom inga andra. Killarna tittar på mig med samma milda leenden.

–  Jag skojade bara, säger Nazrullah. Men hörde du att en afghansk pojke faktiskt tog livet av sig i går? Han ser på mig precis som om han vore en examinator och jag en student som inte har läst på ordentligt. Vad är det han vill förstå om mig? Bryr jag mig om deras svårigheter? Oroar jag mig för honom, eller spelar det mig ingen roll?

På sista tiden, efter att Sveriges regering undertecknat den särskilda överenskommelsen med Afghanistan, så beslutar Migrationsverket allt mer ofta om tvångsutvisning av afghanska flyktingar. Jag har sett notiser i tidningarna om att flera personer har tagit livet av sig efter att ha fått utvisningsbeskedet i händerna.

Jag verkar ha klarat testet. Killarna har blivit dystra och börjar utan skratt och skämt berätta vad de grubblar över dygnet runt.

–  Vi har redan varit här ett och ett halvt år, och ingenting händer, säger Nazrullah. Han pratar svenska mycket bättre än Sedaqat, som bara nickar för att liksom bekräfta att vännen har mandat att tala för dem båda.

–  Ett och ett halvt år utan någonting! Jag har min första intervju om en månad, men han här – Nazrullah visar på Sedaqat – vet ingenting, ingen ringer honom. Den gode mannen ringer inte (var och en av pojkarna har en god man som tar hand om grundläggande problem och i princip ska ersätta en förälder). Ringer aldrig.

Migrationsverket ringer inte heller. Ingen av killarna här – han cirklar med fingret mot taket för att visa att han talar för dem alla – vet vad som väntar. När jag tänker på det kan jag inte plugga, inte ha roligt, ingenting. Jag bara ligger och tänker och tänker. På nytt ritar han en ring med fingret, visar hur tankarna sitter som en järnboja om hans vilja och medvetande. 

–  Pojkarna som bor här, Nazrullah är mycket allvarlig, har problem i Afghanistan. De har ingen pappa, ingen mamma, många problem. När du inte har någon i Afghanistan, när dina släktingar själva är i fara, så kan du inte åka till Afghanistan, förklarar han. Att dö är bättre.

–  Vid Allah, jag tar livet av mig, om jag blir tvungen att åka till Afghanistan, avslutar han oväntat, och återför samtalet till det olustiga ”skämtet” som han inledde med.

– Vid Allah, ekar den nu bedrövade Sedaqat, som hela tiden suttit tyst och tittat på sina fötter. 

Aleksej Sachnin
Översättning: Maria Zennström

Fotnot: Alla namn i texten är fingerade