Varför ska Musk ha en egen gräddfil i Sverige?
Tesla-miljardären och hans ålfiskande fanboys kommer fortsätta ställa arbetare mot arbetare
Efter åratal av förväntan satt vi där i torsdagsnatten: Tesla Cybertruck släpptes ut på marknaden. En kantig, enorm pickup i borstat stål. Som hämtad ur ett futuristiskt slagfält, med överdimensionerade hjul och en vikt på närmare fyra ton. Men: eldriven och digital, grön och färdig för förarlöshet. En postmodern ikon – byggd i konservativa Texas men kommer främst köras av välbeställda, progressiva pendlare mellan Sunnyvale och Apple Park i hjärtat av Silicon Valley. Och kanske av gamla internetfarbröder i Stockholm; ett mejl trillade in under eventet – Tesla har inte glömt att jag står på väntelistan.
Jag drömmer om ”min” cybertruck när jag upptäcker en artikel av och om Johan Jenny Ehrenberg, mer känd som bara Johan. I den egna tidningen ETC skriver hen om 40 års kamp mot omvärlden men inte minst mot sig själv. Ett utdraget skyttegravskrig för att få/kunna/våga vara journalist, medieentreprenör OCH transkvinna mitt i den hårt machofierade mediebranschens 80-, 90- och 00-tal. Att kunna vara både och.
Johan Jenny Ehrenberg kör Tesla och har som ETC-koncernens chef de tio senaste åren köpt in mängder av Elon Musks elbilar. Vårt gemensamma resonemang är tydligt: Tesla har alltid haft den gröna, progressiva bilteknologins ledartröja. Deras modeller utmanar status quo och har omdefinierat vad bilen och dess förare kan vara. Och du behöver inte välja: Tryck på gasen och du accelererar förbi Ferrari och Corvette, men tyst och utan koldioxidutsläpp. Du får bilens traditionella testosteronstinna värden – fart och ”vorsprung durch teknik” – men din image som grön, omtänksam och ansvarstagande är intakt. Vi vill ju vara både och.
Vid lanseringen av Teslas Cybertruck, sa Elon Musk: ”Äntligen ser framtiden ut som framtiden.” I den finns inga kollektivavtal, fackförbund eller solidaritetsstrejker. Strejken på Tesla i Sverige har växt till en bred konflikt och företagets ägare Elon Musk är frustrerad. Andra fackförbund i Sverige och utlandet strejkar i sympati, och det oroar det svenska industrikapitalets företrädare. De vet att IF Metalls strid mot Tesla avgör märket för maktbalansen när AI och digitalisering förändrar arbetsmarknaden.
Bilarnas produktion och själva väsen digitaliseras, och det förändrar arbete och kapital. Olika märken delar på samma, robotsvetsade fysiska konstruktion. Så skillnaden mellan olika bilmärken sitter i dag i skärmens gränssnitt, det fejkade motorljudet i högtalarna och digitalt anpassad fjädring, styrning och andra delar av körkänslan. Bosse Bildoktorns lyssnande på knackande ventiler och läckande avgassystem är en nostalgisk relik. Bilen är ständigt uppkopplad mot internet och i bakgrunden analyseras och uppdateras din bil.
Teslas gigantiska konkurrent Volkswagen skriver i sitt bokslut att de står inför historiens största transformation av arbetskraften. Servicen och uppgraderingen av de uppkopplade bilarnas digitala hjärtan kräver ny kompetens. Volkswagen har kollektivavtal, men tittar nyfiket på hur det går för Musk i Sverige. Tyska facket IG Metall följer Volkswagens blick; kanske Musks amerikanska techbolags-identitet sprider sig i den enorma tyska bilindustrin. Men även på techbolagen i Silicon Valley organiserar man sig.
Sidney A. Rothstein skriver i boken ”Recoding power: Tactics for mobilizing tech workers” om den nya arbetskraftens alltmer positiva syn på facket. Rothstein menar att kapitalistiska argument verkar vara det som bäst driver fackligt engagemang. För att värna sin lön, utdelning eller förmåner organiserar de sig. Låter väl som ett vilket fackförbund som helst? Nja.
När de progressiva fackpamparna åkt hem till Sunnyvale i sina Cybertrucks, kommer städarna och säkerhetsvakterna i sina begagnade bensindrivna småbilar. De får inte vara med i den åtråvärda arbetskraftens fackklubbar, och några sympatiåtgärder för städarnas eller vakternas arbetsvillkor existerar inte i techvärlden. Enligt Rothstein gillar de nya facken organisation men inte solidaritet. Arbetsgivarna nickar gillande; de accepterar de anställdas städade organisation, men fruktar deras solidariska aktion. Inget nytt där; de dödliga skotten i Ådalen 1931 föll mot just en sympatistrejk.
Mycket har hänt under de senaste 40 åren för Johan Jenny Ehrenberg. 1983 beskriver hen sig som ”ung och söt”, ”kallas äckel” men också: ”revolutionär”. 2023 lyder självbilden ”gammal med flint” och ”troligen snart impotent”. Men fortfarande: ”revolutionär”. Det är varningens men också uppmaningens ord till svensk fackföreningsrörelse. Just nu används arbetarnas och tjänstemännens rörelser, tangentbordstryckningar och kreativitet till att träna system som ska ersätta dem. Kollektivavtal och trygghet på arbetsmarknaden krävs inför nästa mexikanska standoff i digitaliseringens skugga. Designen eller programmeringen du gjorde i går, kommer artificiell intelligens göra i morgon. Och AI känner definitivt ingen solidaritet med den som blivit illa sliten.
Cybertrucken verkar inte godkännas av EU – bra, då kan jag sluta drömma. För vafan Johan Jenny Ehrenberg – vi kan ju inte köra Tesla längre; varför ska Elon Musk av alla människor ha en egen gräddfil på den svenska arbetsmarknaden? Nu är inte tid för både och. Musk och hans ålfiskande fanboys kommer fortsätta ställa arbetare mot arbetare; det är de digitala brukspatronernas strategi. På Arbetarbloggen skriver Jari Söyrinki, gruvarbetare i Kiruna: ”De vill att vi ska slåss om smulorna, gnälla på varandra och förnedra oss själva: olika branscher, olika nationaliteter, olika kön. Måtte det istället bli ett svar som påminner oss om våra likheter.”
