En amerikansk general kanske räddar staden
Den svenska regeringen är i alla fall helt ointresserad
När man kör upp för Adolf Hedinsvägen i gamla Kiruna når man ett krön med rödljus – och där, i korsningen med Föreningsgatan, öppnar sig fjällvärlden framför en. Om man som jag besöker stan en solig dag i mars är det omöjligt att inte dra efter andan vid åsynen av bergstopparna, tonade i pasteller som aldrig riktigt går att fånga på bild.
Nya Kiruna är byggt i en sänka. Det är en sak att det är mycket kallare där – en dag när det är −12 uppe i gamla stan kan det vara −20 i nya – men värre är att man inte ser fjällen. Inte ens från det nya hotellets skybar, där man ser ut över låg fjällvegetation och ett litet industriområde.
Det är som om man hade byggt Stockholm så att man inte någonstans såg vattnet.
Placeringen av den nya stan styrdes av LKAB:s expansion av gruvan; den som, vilket alltid påpekas, Kiruna i alla bemärkelser vilar på. Utan den enorma malmfyndigheten hade stan inte funnits. Och utan den enorma malmfyndigheten hade Sverige sannolikt varit ett mycket fattigare land.
Jordartsmetallerna vill LKAB och andra gruventreprenörer ta upp ur jorden, vilket betyder fler gruvor i området – och fler konflikter med renskötarna
När jag frågar en handfull människor vad de tycker om nya centrum säger de ungefär ”Nå, nog blir det bra”. Stadsflytten gör den lokala politiken påtaglig, som det urspårade badhusbygget eller musikföreningen Tusen toner, vars gamla kåk precis har räddats kvar. Men jag slås av hur närvarande även den nationella politiken är i Kiruna. Det är som att stan är en åskledare för nästan alla politiska ödesfrågor Sverige står inför.
Där lever man redan med ett förändrat klimat. I fjällen försvinner glaciärer allt snabbare, till exempel har Kebnekajses högsta topp blivit 1,4 meter lägre. Det är vintrar med mer nederbörd och häftiga, oregelbundna temperaturvariationer, vilket gör tillvaron svårare inte minst för renskötare.
Men här syns också den påbörjade omställningen för att möta det förändrade klimatet. Tjugo minuter innan tåget söderifrån når Kiruna passerar man en vindkraftspark, från tåget var 20–25 snurror synliga. I Kiruna finns också Europas största fyndighet av sällsynta jordartsmetaller, nödvändiga när världen behöver vindkraftsverk men även batterier och elmotorer. Jordartsmetallerna vill LKAB och andra gruventreprenörer ta upp ur jorden, vilket betyder fler gruvor i området – och fler konflikter med renskötarna. Samtidigt arbetar LKAB tillsammans med lika statliga SSAB och Vattenfall för att göra produktionen av järn och stål fossilfri, vilket kommer att kräva enorma mängder el.
Förutom förändringarna i landskapet kräver allt detta mer arbetskraft, människor som i dag inte finns i Kiruna. Man kan försöka få svenskar i södra Sverige att flytta upp – men alla rimliga människor inser att det behövs en invandring av arbetskraft.
Norges transportminister påpekar att en fungerande järnväg är ännu viktigare nu när Sverige är med i Nato, och på den norska sidan av gränsen rustas banan
Det handlar inte bara om gruvan, arbetskraftsbristen är ännu större inom välfärden. Det är svårt att rekrytera lärare, socionomer och förskolepedagoger med kommunala löner, när industrin betalar så mycket bättre. Det märks i välfärden – mellanstadieelever på Nya Raketskolan får inte undervisning i alla ämnen på grund av lärarbrist och Skolinspektionen hotar nu skolan med miljonvite (dessutom måste man nu lämna den blott elva år gamla byggnaden på grund av mögelskador).
Sveriges pinfärska medlemskap i Nato är också märkbart. Kirunaborna är förvisso vana vid militärövningar och ”Nordic response 24”, som hölls förra veckan, var planerad sen länge tillbaka. Men i Nato har den ensligt belägna staden i norr ett ovanligt strategiskt läge, som en nod för transporter av trupper och materiel från Atlanten till Finland.
Om det nu finns en fungerande järnväg för sådana transporter, vill säga. För Kiruna har också drabbats hårt av Sveriges illa underhållna räls. I slutet av februari skedde en urspårning på malmbanan norr om Kiruna, mot hamnen i Narvik. Det var den andra på kort tid och järnpellets som inte går iväg bildar nu bokstavliga förlustberg bortanför gruvan, LKAB säger sig missa intäkter på hundra miljoner kronor om dagen.
Det är svårt att inte ställa sig lika frågande som Klas Dagertun, vd för gruvföretaget Kaunis, när han undrar över regeringens ointresse för denna pulsåder i svensk industri. Norges transportminister påpekar att en fungerande järnväg är ännu viktigare nu när Sverige är med i Nato, och på den norska sidan av gränsen rustas banan. Måhända händer något också på den svenska om amerikanska generaler hör av sig – kanske går till och med industrins dröm om dubbelspår en dag i uppfyllelse.
Den som tittar ser svensk politik överallt i Kiruna. Det är ett nytt slags samhälle, i hög grad på industrins villkor, som växer fram. Vad man inte ser är någon nationell politisk ambition eller idé om vad för samhälle det ska vara. Kanske så litet som möjligt, mest bara en produktionsplats? Där vi hämtar ut råvarorna – så länge det nu är hållbart – samtidigt som vi bor någon annanstans. Hotellrummen i Kiruna är få och svindyra, själv bodde jag på ett barackboende där det mest bor veckopendlare. I entrén där man klev ur sina skor hängde varselkläder och hjälmar, det var rent och prydligt med ett gemensamt kök med märkta kylskåpshyllor. Gravt anekdotiskt förstås, men ingen jag mötte där talade svenska.
Sveriges riksdag ligger på pyttelilla Helgeandsholmen i Stockholm – med utsikt över vatten åt alla håll – medan Kiruna till ytan är landets största kommun. Men jag gissar att Kiruna slår Helgeandsholmen när det gäller levd politik per kvadratmeter.
