”Transkriget” är ett konspiratoriskt haveri
SVT:s dokumentärserie bidrar till att skapa moralpanik
När SVT släpper dokumentärserien ”Transkriget” har det bara gått några dagar sedan jag såg pjäsen ”Gud skapade människan och jag skapade kuken” på Inkonst i Malmö. Föreställningen handlar om Michal Dillon, den första transmannen som genomgick en underlivsoperation.
Han föddes 1915 i Storbritannien. 1946 släppte han en bok om att transitionera, där det aldrig framgick att han själv var trans. Något sådant var omöjligt att säga under den tiden.
Jag tänker på honom när SVT nu släpper fram en tre avsnitt lång tes om att transpersoner bara är resultatet av ett samtida kulturkrig.
Konspirationen etableras direkt: en osynlig massa, som bara i undantagsfall namnges, försöker få människor som inte är trans att bli trans. Till stöd för denna berättelse har debattören Aleksa Lundberg i vanlig ordning ringts in för att i vanlig ordning tala om att hon inte får tala om de här sakerna. Men här finns andra personer också, från psykiatrin och vården. Dessutom finns en berättarröst som kompenserar för det som inte sägs genom att tala svepande om ”forskarna”, en anonym men samstämmig flock som verkar hålla med om allt som sägs i programmet.
Så vad är det då som sägs?
Programtiteln ger en ledtråd; det pågår ett krig, som enligt skaparna står mellan ”vetenskapen” och ”ideologin”. Den sida som försöker stoppa tillgången till vård för transpersoner, som här får prata utan mothugg, ramas in som de rationella sanningssägarna. Den andra sidan presenteras genom ett kollage av tiktok-klipp, för att förstärka idén om transerfarenheten som ett modernt påfund som kommit i samband med internet. Frågan är då – varför skulle det vara så skräckinjagande om fler människor kom ut som trans? Ett sådant påstående är ju enbart läskigt utifrån förutsättningen att det är något läskigt med transpersoner i sig. Och ja, alla människor i ”Transkriget” tycks livrädda. ”Jag har sett folk komma in i i rörelsen som stolta bögar och flator och kommit ut som transpersoner”, poängterar en anonym person. Jaha, vad är problemet?
Det blir jag snart varse.
Berättelsen om transpersoner är vår tids moralpanik, återberättad med hjälp av samma gamla hotbilder och troper.
Människor, främst flickor, beskrivs komma in i ett vårdsystem med heliga, orörda kroppar, här beskrivna som ”fullt friska”, och övertalas sedan av läkare att genomgå ingrepp som de egentligen inte vill göra. Den här tesen kräver en särskilt snårig balansgång, eftersom intervjupersonerna måste patologisera patienten, hävda att hen inte vet sitt eget bästa, och på samma gång motsätta sig diagnosticering, eftersom det vore ett erkännande av den könsbekräftande vårdens rätt att existera. Man vill sjukdomsförklara transpersonen, likt man en gång gjorde med homosexuella, men inte till den grad att de ska ha rätt att söka hjälp. Detta löser Mikael Landén, chef i klinisk psykologi, med att förklara trans som ”vår tids kultursjukdom”. Med andra ord; transpersoner existerar inte.
Nu vet Mikael Landén lika väl som jag att det inte är sant. Men det är inte heller vad som står på spel här.
Problemet för intervjupersonerna är inte att transpersoner finns, utan att de gör anspråk på det gemensamma. Mikael Landén hävdar sig vara vetenskapens tjänare, men bortförklarar forskningen så fort den motsäger honom själv. Vid ett tillfälle hänvisar han till en studie som gjorts i Holland, som visar att 98 procent av de som börjat med pubertetsblockerare fortsätter att söka könsbekräftande vård. De flesta hade förmodligen läst detta som ett bra argument för att se till att barn som önskar sig pubertetsblockerare ska få det – att det helt enkelt varit en riktig vårdinsats. Mikael Landén förstår det annorlunda. Han varnar för pubertetsblockerare som det ”första steget i en irreversibel process”.
Likadant låter det när frågan om en ny könstillhörighetslag kommer på tal. Hade Mikael Landén varit konsekvent i sin vårdvägran hade han välkomnat förslaget, som bottnar i självbestämmande, eftersom det lösgör juridiken från medicinen. Men även här hittar han sin egen förklaringsmodell, och menar att det nog bara är ett sätt för transpersoner att ta en genväg in i vården.
Den som lyssnar riktigt noga kommer snart känna igen sättet som den stora faran presenteras här.
Berättelsen om transpersoner är vår tids moralpanik, återberättad med hjälp av samma gamla hotbilder och troper. Transpersoner är farliga för barn. Transerfarenheten smittar, de blir fler och fler. Transpersonen är mäktig, den har makten att omkullkasta samhällets värderingar. Transpersonen är samtidigt svag, den vet inte sitt eget bästa. Transpersonen skändar våra kvinnor och gör anspråk på våra resurser.
Låter det bekant? Förmodligen, eftersom det låtit såhär i alla tider när konservativa krafter gör gemensam sak för att skapa en yttre fiende. Narrativet befästs med hjälp av det klassiska påståendet att den som försöker larma om faran blir tystad. Ändå är det bara samma röster som hörs, gång på gång, genom hela ”Transkriget”. Först i avsnitt tre presenteras den enda röst som motsäger bilden vi fått presenterad, miljöpartisten och före detta ordförande för RFSL, Ulrika Westerlund, som vid det laget inte har någon chans att balansera upp den berättelse som redan befästs.
Det är inte första gången SVT sänder ett sådant konspiratoriskt haveri och kallar det vetenskap. Den ideologiska indoktrinering som andra beskylls för i programmet är de själva högst ansvariga för. ”Transkriget” är en tacksam verktygslåda för de som vill villkora välfärden och göra den till arena för disciplinering. Det är drömmen om ett samhälle som förvägrar.
Jag tänker på Michael Dillon igen. I slutet av föreställningen ”Gud skapade människan och jag skapade kuken” vänder sig pjäsens Dillon mot publiken.
Han säger: ”Jag har alltid funnits – i alla tider, i alla rum och bortom alla kön”.
