En flummig AI kan vara en suverän skribent
Det finns en egen estetik i det syntetiskt skapade
”No synthesizers!”.
På baksidan av Queens andra till femte fullängdsalbum informeras vi om att inga syntetiska instrument använts. En musikskribent hade recenserat bandets första, ambitiöst producerade, platta med orden ”Great use of synthesizer!”. Det upprörde särskilt Queens gitarrist Brian May; hans innovativa gitarrspel misstogs för syntetiska toner.
Bandet, liksom många andra artister, gav dock gradvis upp motståndet mot det syntetiska. I senare låtar som ”Radio Ga Ga” och ”Breakthru” är de bärande element. Under 80-talet förälskade sig musiker i alla genrer i syntarna och den australiensiska samplern Fairlight CMI. Med den kunde stråkar och blås reproduceras relativt naturtroget, vilket så klart gav helt nya möjligheter.
Men Fairlighten kunde mer än reproducera. 80-talets ofullkomliga datorteknik gjorde det samplade ljudet verklighetstroget … men ändå inte. Det syntetiska ljudet fick en unik estetik som definierade en era. Det användes av musiker från en mängd genrer: Kate Bush, hip-hop pionjären Eric B, konstmusikern Philip Glass och många fler.
I författaren Vauhini Varas självbiografiska novell ”Ghosts” åker hon till Clarke Beach med sin syster. Det är platsen där den dödligt sjuka systern vill att hennes aska ska spridas. Sedan åker de hemåt.
”Vi körde hem från Clarke Beach, vi stannade vid ett rödljus, och hon tog min hand och höll den. Det här är handen hon höll: handen jag skriver med, handen som skriver det här.”
Men det är en AI som skrivit det du just läste. Vauhini Vara låter Open AI:s språkmodell kallad GPT3 generera delar av novellen. GPT nummer tre, nota bene. GPT-3 är avsevärt flummigare än den nu aktuella version fyra som är mycket mer korrekt men tillrättalagd, tråkig och stel. Dess föregångare hallucinerar mer, testar sig fram, tar ut svängarna. De bästa partierna i ”Ghosts” är AI-genererade, men de skulle inte gå att reproducera med Open AI:s nya språkmodell. Det sökande, prövande och inexakta i såväl Fairlight-samplers som språk AI:n ger de estetiskt mest intressanta resultaten. Samma sak kan nog sägas gälla mänskliga kulturuttryck.
På flera fronter förs en kamp för att skilja mänskligt från syntetiskt. Enligt förslaget till EU:s AI-lagstiftning, ska generativa AI:n vara transparenta med vilka verk som använts för att träna dem. Ledande kameratillverkare har skapat en digital märkning för ”mänskligt” tagna bilder. Google har tagit fram en digital vattenmärkning kallad ”Synth ID” för AI-genererade bilder och videor. OpenAI, Meta och andra teknikföretag följer efter.
Formas samhället av syntetisk media, kommer syntetisk media forma kulturen.
För att förhindra desinformation är lagstiftning, tydliga källor och ursprungsmärkning vettigt. Men: konst och litteratur är desinformation. ”Aniara” och ”Ixelles” är illusioner, sprungna ur Martinsons och Anyurus hallucinationer. Deras hippocampus blandar till en busgrogg av fakta och fantasi, medvetet och skickligt mixat för att vi ska tro på deras otroliga historia. AI-konst, ChatGPT, sampling, syntar – allt är en syntetisk variant av samma trompe-l'œil. Samhällets konspiratoriska teknologi (penna, pensel, stillbild, video) ger oss alltid relaterade konstformer.
Europol tror att år 2026 kommer 90 procent av allt innehåll online ha skapats av AI. Formas samhället av syntetisk media, kommer syntetisk media forma kulturen. Och vice versa. En ”Face tool operator” hackar Ingmar Bergmans ”Persona” och Liv Ullmanns gestaltning av Elisabet Vogel; i salongen på filmfestivalen hörs skrämda burop. Samtidigt fylls internet av AI-genererade naken-deepfakes av Taylor Swift. ”Life imitates art”, eller … var det tvärtom?
Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts, säger i en DN-intervju att AI-genererad litteratur inte ”kommer tävla på samma villkor” som den mänskligt skapade. Den beskrivs, liksom syntmusiken en gång, som ett randfenomen. En bagatell utan egentlig verkshöjd. En Lex Queen verkar vara på agendan, att kategorisera det syntetiska som en parallell, fulkulturell existens.
Digitaliseringen är ingen homogen, binärt ondskefull process.
Här får man önska ett stilla ”lycka till”; Författarförbundet anordnar redan AI-kurser. Medlemmarna lär sig skruva på Sudowrite, Jasper, Shorty – litteraturens senaste samplers och syntar. Tanken går till en 24-årig Kate Bush. Hon skapade ”Running up that hill” och resten av albumet ”Hounds of love”, med Fairlight-samplern och en Linn-trummaskin. Själv. Hemma. Syntetiseringen av musiken var inte bara en estetisk revolution; den demokratiserade tillgången till produktionsmedlen.
Digitaliseringen är ingen homogen, binärt ondskefull process. Teknologi tenderar att ta kreativitet framåt, inte sällan demokratiseras tillgången till konstnärens verktygslåda. De relaterade branschernas profit kommer dock från att skörda framåtrörelsens uttryck. Av denna strukturella – inte tekniska – anledning, står författare, bildkonstnärer och andra yrkeskårer inför ett skrämmande paradigmskifte.
En av dessa andra yrkesgrupper är journalisterna. Nyligen stämde tidningen New York Times företaget Open AI. De vill stoppa att AI-företagets marknadsledande verktyg ChatGPT tränas på artiklar tidningen äger. Open AI:s vd Sam Altman menar att New York Times agerande är förhandlingstaktik; stämningsansökan kom bara några dagar efter de lämnat rättighetsdiskussioner med OpenAI. Altman säger vidare att OpenAI inte behöver New York Times – det är tvärtom.
Så varför inte manipulera maskinerna, göra dem till våra?
Som många andra mediekoncerner har New York Times uttryckligen tänkt använda mer AI i framtiden. Precis som digitaliseringen i stort, gör också AI-utvecklingen att kostnader kan kapas och effektiviseringar genomföras. Tidningen Expressen har meddelat att de implementerat en AI som kommer att redigera tidningen framöver. Schibsted, koncernen bakom just dessa sidor, har aviserat fler satsningar på AI de kommande åren. Även förlagsbranschen använder allt mer AI.
I Lloyd Biggle Jr:s novell ”The Tunesmith” från 1957 har makten bestämt att all musik ska göras av elektroniska instrument. Maskinerna kan dock bara spotta ur sig reklamjinglar; kompositörerna är begränsade av sina synthesizers förinställda parametrar. Biggles story slutar med att musikerna manipulerar elektroniken så att den levererar aldrig tidigare hörda ljud och rytmer. De får människor att dansa hejdlöst, till och med kopulera. Makten försöker stoppa musikernas ”circuit bending”, men misslyckas.
Så varför inte manipulera maskinerna, göra dem till våra? Inte alltid samlas och begråta saknaden av det analoga. Digitaliseringen kommer fortsätta, vi måste organisera oss med den som utgångspunkt. Men fort; andra är i full färd med det, över våra huvuden.
