Kunskap och snobberi är brott i kulturvärlden
Vi har gått med på att störst går först
”Populärkulturen har blivit en resultaträkning. Tråkigare än en granskningsman”, skriver – nej sjunger – Josefine Jinder i Expressen Kultur.
Texten är en fackelsång om hur kufar, genier och avvikare har knuffats undan till förmån för ”skönsjungande lackmuspapper på två ben”.
Samtidigt, i Svenska Dagbladet, ser exil-göteborgaren Björn Werner hur Stockholm har blivit en plats för ”välbetalda reklamare, techbros och lobbyister”.
Ge mig ett liv långt som en håkärings och jag kommer aldrig att säga något ont om Josefine Jinder, men hennes blick är för trång: Konfliktytan inkluderar samtliga delar av kulturlivet – från popmusik, via konst och film, till litteratur.
För många i den svenska kulturpölen har absurt futtiga ambitioner
Vart jag än vänder blicken råder konsensus om det påvra och det tillrättalagdas odiskutabla överlägsenhet. 2023 är höjden av subversivitet tydligen att skriva något smart om nya säsongen av ”And just like that”, trots att skillnaden mellan det och att sätta pluppar på Springsteens Ullevi-gig är marginell.
Varje centimeter i våra liv har ockuperats av tanken på att störst går först. Kunskap och snobberi är brott som bör utredas i Haag. Nyligen såg jag en kritiker länka en recension med orden ”litet förlag kan ge ut lika bra grejer som de stora jättarna”.
Jösses.
Om jag hade ställt mig på Stockholms gator som tonåring under nollnolltalet och sagt ”vet ni att det finns små skivbolag som ger ut grejer som är lika grymma som det som släpps på Universal?” hade jag knackats till kalops, och det med rätta.
Det är för enkelt att skylla allt på reklamare. Snälla, använd spegeln: För många i den svenska kulturpölen har absurt futtiga ambitioner. Livsmottot tycks vara att få Sara Mannheimer att någon gång veta vem du är. Trots att ingen är snygg, rik, rolig, sexig eller kan klä sig viger 500 000 halvfigurer sina år åt att bli godkända av de övriga 499 999. Det vore mer ambitiöst att lära sig räkna till tio på ungerska.
Björn Werner skriver att han numera använder hela två hudvårdsprodukter vilket får honom att känna sig lika själsligt död som våldsyuppien Patrick Bateman i Bret Easton Ellis ”American psycho”. Själv nyttjar jag fem – skitdyra förstås – på daglig basis, men skulle aldrig acceptera att målet är förlorat.
Den hållningen drar jag inte ur röven: Just nu, denna sena juni, kretsar mitt liv runt följande: McKenzie Warks underbart pedagogiska handbok ”Raving”, Ahbi Kufa & Q-Marks amapiano-singel ”Hooked on you” liksom Chris Atkins dokumentär ”Who killed The KLF?”, som just nu finns på SVT Play, hör och häpna.
De utgör alla argument i rätten för vikten att aldrig upphöra att vara konträr.
