ÅSIKT

Barnen togs från föräldrarna

Inga-Lina Lindqvist läser nya avhandlingen om de ungas trauma i skuggan av Åsa Waldaus skräckstyre

avInga-Lina Lindqvist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Gudstjänst i Knutby­gården 2004. Den skandalomsusade pingstkyrkoförsamlingen upplöstes för ett år sedan.

Var finns sanningen innan den kommer fram?

Rösterna i dokumentärer som Hästgården, Hjälp! Mina vänner är pedofiler (SR) och Abducted in plain sight (Netflix) kryper in under huden, frågorna lämnar mig ingen ro.

Hur kommer det sig att offer inte bara håller tyst om övergreppen utan försvarar sina förövare aktivt, offentligt och rent av stridslystet under lång tid? Varför berättar de långt senare med risk att bli misstrodda, förlöjligade och utskämda?

Performing perfectly. Presentations of childhood in Knutby Filadelfia before and after the dissolution of the congregation är en nyligen framlagd religionssociologisk avhandling av Sanja Nilsson. Ett tema är just hur det perfekta framförandet av en livsföreställning kan vridas i hundraåttio grader och plötsligt blotta kulisserna. 

Sanja Nilsson är doktorand i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna och Göteborgs universitet. Åren 2014 till 2017 genomförde hon en observations- och intervjustudie med barn, ungdomar, föräldrar och ledare i Knutby. Syftet med studien var att forska på barndomserfarenheter i den stigmatiserade Knutbyförsamlingen.

I själva verket pågick ett ­dysfunktionellt nedbrytande spel bakom de färggranna kulisserna

Med hjälp av ödmjukhet, öppet sinne och rätt tajming fick Nilsson möjlighet att genomföra intervjuer med barn och ungdomar mellan sju och tjugotvå år. Hon fick en utvidgad intervju med Åsa Waldau. Hon återvände flera gånger för deltagande observation, följde med i familjernas vardagsliv, var med på bönekvällar och sommarläger. Kort sagt var hon verkligen där.

2016 skedde en plötslig och radikal omstrukturering när de båda ledarna Åsa Waldau och dåvarande pastor Urban Fält hastigt fick lämna Knutby på församlingens uppmaning. Händelserna skildras bland annat i Uppdrag granskning (Knutby – från paradis till helvete, 2018).

Foto: TT
Församlingens ledare Åsa Waldau, ”Kristi brud”, intervjuas i nya avhandlingen.

I takt med att församlingen föll samman och medlemmar började flytta ifrån Knutby ändrades de flestas syn på hur uppväxtvillkoren för barnen egentligen sett ut. De som tidigare pratat med Sanja Nilsson reviderade sina berättelser.

Nilsson beskriver livet i Knutby både med forskarens distanserade blick och en målerisk känsla för detaljer. Hon noterar de ständigt pågående, nästan rituella husrenoveringarna och en märklig inredningsstil som härstammar från den påbjudna dyrkan av pastorn Åsa Waldaus konst.


Waldau själv gör starkt intryck på Nilsson. Pastorn, som i församlingen ansågs vara Jesus kommande brud, bjuder på en välregisserad sju timmar lång middag. Hon är mer än karismatisk, binder åhöraren med personlig lyskraft. När hon råkar slå om till aggressivt utagerande under ett kort ögonblick får Nilsson uppleva hur förintande Waldaus vrede kan kännas för en församlingsmedlem. Forskarens kroppsliga upplevelser ger en nyckel till förståelse av händelserna hon redovisar.

Nilsson uppmärksammar en grupp ungdomar som umgås med varandra mer eller mindre konstant. I samtal med henne framställer de sig som levnadsglada vänner som ofta sover över hos varandra. De bråkar aldrig med sina föräldrar. Uppskattar sin uppväxt. Drömmer om att stanna kvar i församlingen och jobba inom bygg eller hemtjänst. Gruppen kallas för Hästen eller Ungdomsgruppen och består av barn till högt uppsatta medlemmar av församlingen.

Även de mindre barnen sover ofta över hos andra. En nioårig pojke berättar att ”pappa jobbar för Åsa och mamma är med Åsa. Jag hälsar inte på dem ofta. E tar hand om mig”. Men alla vuxna förnekar ihärdigt pojkens uppgifter. Till Sanja Nilsson säger de att E är bra med barn och de älskar att vara hos henne.

Nilsson har till början svårt att tolka dessa övernattningar och deras funktion. Först efter att församlingen kraschat avslöjas sanningen. Att separera barn från föräldrar var satt i system. Under 2008 förklarar Waldau att detta med att ha barn är en egoistisk handling då man sätter barnen före Gud. De gifta paren i församlingens högsta ledning förbjuds att ha sex, eftersom Waldau själv ”inte har brudgummen vid sin sida”.

”Jag skulle aldrig kunna gissa”, skriver Nilsson. Så lyckad var föreställningen att även en distanserad neutral åskådare hade svårt att se verklighetens dubbla bokföring.


”Performing perfectly” sätter in både bakgrunden och konsekvenserna för de drabbade i en teoretisk ram. Föräldrar är antingen perfekta eller utskämda och bestraffade. Att bli degraderad som förälder – främst mammor råkade ut för det – ledde till att barnen blev omhändertagna av andra vuxna i församlingen. Makten över barnen flyttades från föräldrarna till församlingsledarna.

De gifta paren förbjuds att ha sex, eftersom Waldau själv ”inte har brudgummen vid sin sida”

Ju närmare Waldau man står i församlingens strikta hierarki, desto större risk att ens barn lämnas över till andra. Föräldrarna är utmattade av allt jobb som församlingen kräver. De har inte tid att läsa läxor med barnen eller göra roliga saker med dem på fritiden. Barnen överlåts till andra vuxna, ofta E, antingen för att straffa föräldrarna eller för att få dem att ägna sig åt Waldaus behov. Ibland flyter de två motiven ihop.


En flicka som intervjuas under 2014 är glad och positiv. Att vara hos E är en ren glädje. Samma flicka är tre år senare arg, ledsen och ärrad. Hon beskriver hur ständiga rapporter till E, daglig städning i flera timmar och utskällningar för småsaker nöter ner hennes självkänsla.

En pojke säger: ”Det värsta Åsa gjorde var att hon tog mina föräldrar från mig”. Nilsson möter hans mamma som med tårar i ögonen säger att hon kom till församlingen för att leva ett liv fyllt av glädje och mening i enlighet med Bibeln.

Överhuvudtaget ges en splittrad bild av obekymrad fasad och en mörk vardag där man när som helst kan bli straffad och utskämd, främst om man råkat misshaga Waldau.

Traumat avtäcks inte medan det pågår. Ingen människa som befinner sig i en destruktiv dysfunktionell situation kan lyfta sig själv i håret och betrakta saken med nyktra ögon eller ta balanserade beslut. Än mindre kan ett barn göra det.

All traumabehandling börjar med så kallad stabilisering av yttre och inre faktorer. Minimikravet för stabilisering är att förövaren är avlägsnad och traumat inte pågående, annars kan man inte behandla. På ren svenska betyder det att offret måste ut och bort från situationen fysiskt. Under läsningen blir det uppenbart för mig att det också krävs en känslomässig och tidsmässig distans innan ett offer klarar av att sätta ord på sina upplevelser.


Med tiden ledde barnens i hög grad reglerade tillvaro i Knutby församling till bildandet av Ungdomsgruppen vars historia tillhör de mest skakande i Performing perfectly.

Under 2017 kontaktar en av ungdomarna författaren och vill ta tillbaka allt hon sagt under 2014 om hur underbart hon hade det. Hon hade sedan barnsben uppfostrats i att det är bra att leka med ledarnas barn och vara i deras hem. När hon klagade och saknade sina föräldrar blev hon utskälld och kallad otacksam. Hon tvingades vara vän med A, gruppens upphöjda bland flickor. Allt i hennes liv dikterades av och genom A, men hon var tvungen att dölja detta faktum från omgivningen.

Den upphöjde bland pojkarna var den sextonårige L på vars axlar de vuxna ledarna lagt ett tungt ansvar för verksamheten. En av pojkarna beskriver den påtvingade vänskapen med L som ”en boja”. L själv säger att det är plågsamt att veta att han sårat folk, om än omedvetet. Han är besviken. ”En del har känt sig tvingade att vara med mig och de är arga på mig för det.” Han förstod aldrig att de vuxna tvingade kamraterna att vara hans vänner. Han träffar inte längre någon annan från Ungdomsgruppen.

Barnen separerades från sina föräldrar, valdes ut som lekkamrater till elitens barn, levde ett splittrat liv. När barnen växte upp fortsatte de att uppträda som spontana, livsglada och jämställda kompisar. I själva verket pågick ett dysfunktionellt nedbrytande spel bakom de färggranna kulisserna.

Utvald och bortvald är märkligt nog två sidor av samma sak. Båda handlar om att lyftas bort från gemenskapen, bort från andra som kan se. Osunda relationer bygger på makt och manipulation i stället för ömsesidig tillit. Den som lyfts ur allas åsyn löper större risk att utsättas för övergrepp. Utvaldheten skapar en tacksamhetsskuld som hindrar klarseende. I Hästgården lockade förövaren med hästarna, i Hjälp! Mina vänner är pedofiler fick barnen bli huvudfigurer i fina tecknade serier, i Abducted in plain sight erbjöds barnet en möjlighet att rädda världen.


Performing perfectly” är en komplex och mångbottnad framställning som belyser barnens situation på ett balanserat sätt. Jag hoppas att den översätts till svenska och når en bredare läsekrets.

Samhället behöver en förståelse och en beredskap för att sanningen kan dröja med att komma fram. Nilsson reflekterar över intervjuerna där hon i efterhand noterar små pauser, ibland suckar, nästan osynliga skiftningar. Men det är en omöjlig uppgift att komma bakom en välbyggd fasad.

Beslutet att lägga ner Knutby Filadelfia fattades 21 maj 2018. Kvar finns de drabbade med ett livslångt arbete framför sig.

Sanningen hämtar kraft i tiden tills den är stark nog att bli fri.

ARTIKELN HANDLAR OM