Här florerar döskallar, ormar, fåglar och tjejer

”Gör det själv” visar trippig och politisk konst – men mest är den nostalgisk

Donia Saleh

När jag går in på utställningen ”Gör det själv” på Galleri 3 på Kulturhuset undrar jag: vad är det för trippig tid vi lever i? Det är konstnären Moki Cherrys (1943–2009) färgstarka, lekfulla silkestyger som hänger i taket och på väggarna som får mig att fundera. De andliga inslagen, psykedeliska om man så vill, gör sig alltmer synliga i utställningsrummen. Eldar, månar, abstrakta former och brinnande solar. Men min fråga är felställd, snarare undrar jag: vad är det för nostalgisk tid vi lever i?

I år är det 50 år sedan de kulturpolitiska riktlinjerna inrättades i svensk politik. Ett av de viktigaste målen, som ändrades 2009 av regeringen Reinfeldt, var att motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet och ge människor möjlighet till egen skapande aktivitet.

Utställningen arbetar med den idén, vikten av det egna, kreativa skapandet, bortom både kommersialism och akademisk korrekthet. Gästkuratorn Jeanette Steinsland har valt ut åtta konstnärer som arbetat i den andan. Och visst kan man säga att 60- och 70-talens politiska och konstnärliga uttryck är en dominerande del av utställningen.

Intill Moki Cherrys silkestyger hänger Linnéa Sjöbergs vävnader. Likt Cherrys verk är de inbjudande med sina skarpa färger, men här finns också en annan kuslighet, som människo- (eller monster-) ansiktena som träder fram i verken. Sjöberg (född -83) tänjer på gränserna för vad som är möjligt att göra med vävnaderna. En lila medusaliknande gestalt är nerbäddad i en livmoder, en livmoder är sänkt under jorden, vävnaderna tar plats som kropp och möjliga landskap, där även samtiden, som en wifi-symbol, ges utrymme.

På en vägg intill syns tunna metallkrokar som kan liknas vid nyckelknippor, där olika föremål hänger, också de skapade av Sjöberg. En nyckel intill ett ruttet bananskal, en post-it-lapp med den amerikanska poeten Hannah Weiners namn tillsammans med en utnött flygbiljett. Här finns också de politiska budskapen inträngda, som den vita tygbiten med den röda texten ”Don’t love money it won’t love…. you back…” En politisk uppmaning, med humoristisk underton, som kan kännas igen från konstnärerna som arbetade under 60- och 70-talen.

Längre in i Galleri 3 finns en annan ”vibe”, om jag får säga så. Killrummet, kallar jag det för. Eller gubbrummet? Till höger hänger Ragnar Perssons teckningar i blyerts och skarp, svart tusch. Ormar, fladdermöss, tjejer, döskallar, fåglar och skogar florerar. Det känns ungdomligt, nästintill pubertalt. Något för alla, alltså. Tröjorna med tryck som hänger på gallret får hans del av utställningen att kännas lite som en försäljning av konsert-merch. Men Persson (född -80) arbetar interdisciplinärt och på Galleri 3 visas även hans självutgivna böcker och fanzines.

Resten av rummet domineras av konstnärer födda på 30- och 40-talet. Som Sture Johannesson (1940–2009) och hans ikoniska affischer, inte minst den kultförklarade ”Haschflickan” som 1969 fick Lunds konsthall att stänga ner. Naken brud röker gräs. Legalisering av droganvändning är en stor del av det politiska budskap som Johannesson arbetat med. ”A free & high government!” eller ”Revolution means revolutionary consciousness”.

I den drogliberala visionen finns också en frigörande estetik, mycket på grund av den grafiska revolutionen som möjliggjorde en frigörelse från de mer traditionella konstarterna. Genom en form av kollageteknik utmanar Johannesson affisch-ytan med bilder och text, allvar och humor och färger som går trippens ärende. Det skapar en indragande estetik och politisk spännvidd.

Och ja, visst är det politisk konst, med dragning åt satiren. Men jag kan inte sluta undra hur det står till med samtidens politiska konst, är det hit men inte längre som Kulturhuset mäktar med? Måste den alltid stå i relation till humorn för att vara gångbar?

Även urklipp från den satiriska tidningen PUSS, som gavs ut 1968–74, finns med här. Ett flertal män satt i redaktionen, som Öyvind Fahlström, Lars Norén, Carl Johan De Geer. Men så fanns också den yngre tecknaren Lena Svedberg (1946–1972) med. Och intill glasmontern spelas kortfilmen ”Jag minns Lena Svedberg” av konstnären Carl Johan De Geer.

Filmen kretsar kring minnet av Lena, gamla fotografier och de teckningar hon hann med under sin verksamma tid. Samlingen av människor som liknar monster, kanske som en gestaltning av hennes egen ensamhet, men inte minst som en kritik mot borgerligheten. Och så sjukdomen, anorexin som åt upp henne både fysiskt och psykiskt. Det blir en oväntad paus i utställningen. De färggranna, satiriska rummen får en skugga över sig. Det känns inte så kul längre. Den enda kvinnan som var med mäktade till slut inte med. Det blir som en kommentar till rummet självt.

Många konstnärer på ”Gör det själv” arbetar genreöverskridande, vilket kan ses som ett tecken för den tid de verkade inom. Men frågan är om vi har fastnat vid 60- och 70-talets frihetsrörelser, i stället för att blicka framåt och se vilka aktuella konstnärer som idag arbetar i kraft av den anda som utställningen utlovar. För risken med utställningen är att den blir för nostalgisk, därför också apatisk.

När jag går från Kulturhuset är det dimmigt, men H&M:s röda skylt tränger igenom luften. Och jag kan inte sluta tänka på Lena. För trots den färgsprakande och lite småroliga utställningen, med ambitionen att dra upp en DIY-rörelse i ljuset, så är det Lena Svedberg som främst lyser med sin frånvaro. I slutet av kortfilmen säger Carl Johan De Geer ”Lena, jag kände inte dig, men jag minns dig” och det är precis vad jag tänker när jag går ut mot det aggressivt kommersialiserade landskapet igen.

Café Bambino: Valerie Kyeyune Backström njuter inte av en sågning