Om det inte är konst - vad är det då?

MIKAEL STRÖMBERG ser en retrospektiv över Elis Ernst Eriksson - och hoppas att många fler gör detsamma

Elis Ernst Eriksson var en outsider, han deltog inte i KONSTLIVET, det var andra som ville se honom där, och när han fick ett stipendium gick det raka vägen till Stadsmissionen. Hans hundraåriga liv gick ut på att krossa konsten, att göra sig till slav.

Det här har han skrivit om själv: "Konstnärer är ju härmare inpyrda med det mimetiska giftet flumtuggar om fiktiva värden och strävar efter producera epokalt applåderat ..." Elis var en plank- och dukstrykare. Ett verb i motsats till konstens krälande adjektiv.

Massa ande ting är den största retrospektiven över Elis Ernst Eriksson någonsin. Tre rum fördelade på hans olika perioder, dagboken/reportaget, identifikationen och tomrummet. I alla fall är det så han beskrev sina reinkarnationer 1957, 1987 och 1997: "Med eee som betingat tillhandsvarande subjet som hjälper till att omvandla styrda frekvensers inneboende egenheter till tid till massa som omsluter det inte kan visa sig utan att förblöda." Det är typiskt Eriksson att krångla till det med flit och på så sätt ställa sig utom räckhåll för omedelbara tolkningar, och samtidigt likna det vedertagna för att locka kritiken till konstteoretiska piruetter. Och jag tror han njöt av att höra andra uttala sig om hans bråkiga träreliefer och svärtade oljor.

Så om det inte är konst, vad är det? Lek, skäroviktjofräser och pappersflärpar och klipp- och klistramojänger. Dadaistiska övningar i blandtekniker. Mest bokstavslekar formade som bilddikter. Massa ande ting är också lite av en revival i Norrköping, för det var här Elis på utställningen NU 64 byggde sitt icke-fungerande tivoli Lir för lisa å tjabakk i kolossalformat. I konstböcker kommer han sannolikt att framstå som den förste installatören i Sverige, och en av de första agitatörerna som kängade till "Bush och Blär".

Det är en långsträckt utställning, mera av ett landskap med glasdörrar för att avgränsa Elis olika perioder. 50- och 60-talens våldsamma utväxling av reliefer som tycks födda i en snickarbod på en annan planet. Här finns allt från krig och elände till badmotiv. Men jag stannar till vid en skir blyertsteckning kallad Morsan syr. Annat är genomdränkt av aggressioner, politisk bitterhet och skandaler. På sant dadamanér bearbetar han billiga material och laddar dem med "mystik" fritt från intellektuella inskränkningar; ohyvlade plankor, returpapper, kartong, foliepapper, remsor. Till exempel montagen Ridande polis, Mindre polis och Det var en torsdag.

Här föds Pavan, seriefiguren som dyker upp i olika rymder. Inbillningskraften skiner. Inga symboler. Ingenting dolt. När Pavan köper småbullar på bageriet för att plantera en bullskog så betyder det alltså ingenting annat än att bullarna växer och snart vill de bada och när de kliver upp från badet känner de sig nybakade, ja som i det degiga paradiset.

Från mitten av 60-talet fram till 1991 utplånar han läsbarheten helt. Tavlorna - eller böckerna, eller skulpturerna om man så vill - laborerar med synligt-osynligt, läsbart-oläsbart. Men 70-talet är också politiskt, till exempel Kissinger stryper en gruvarbetare, som senare mynnar ut i grymma Åtlydnader.

Besattheten från 80-talets "Övermålade mästerverk" består. 2000-talet innebär eteriska jättedukar där han laborerar med "negeringar av negationer av det allmänna". Verken har namn som B-gär, Håll Tjeften, Åkk regnet och den mest berömda, Tecken för konst med den metafysiska formeln TK/2=MA/2=P=L. Det här är grymma lekar där Satan och Jesus ömsom skriker, ömsom tröstar, syndare hängs upp på krok och gubben Elis klagar över åldringsvårdens stinkande blöjor. Men utställningen klingar ut i dur till bilddikten "Åkk hon vek ut sin smärta till en ros".

Här är kulturella överenskommelser som "konst" fullständigt meningslösa.

Elis är konstnären som tycker illa om konst, författaren som inte gillar att byta rad, stava rätt och sätta punkt, skulptören som aldrig gjort någon skulptur och så vidare. Tvingas man ändå förklara hans verksamhet ligger patafysiken rätt bra till, typ Kung Ubus Till allmän onytta.

Det som i första ögonkastet kan likna en semantisk-syntaktisk-fonetisk sophög av överblivna formuleringsrester - långt ner till de svårast nedbrytbara morfemen - tillhör faktiskt en tradition som kanske inte är alltför framträdande i Sverige i dag. Någonstans här stöter medvetandet ihop med Elis Ernst Eriksson, som gör konst av inbillningsstrukturerna och leker med fantasierna de flesta av oss aldrig skulle våga erkänna.

Återstår bara att på patafysikers vis höja bägaren och utbringa ett Eadem mutata resurgo!!! ("Förändrad i mig själv återuppstår jag densamma"). Och hoppas att många vallfärdar till Massa ande ting som efter Norrköping befinner sig på turné fram till nästa vår.

Konst

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)