Mejla

Markus Larsson

”Game of thrones” blev ett korkat fiasko

Markus Larsson om tioårsjubileet

Publicerad:
Uppdaterad:
Det började med en dansk... Nikolaj Coster-Waldau som Jamie Lannister.
Foto: HBO
Det började med en dansk... Nikolaj Coster-Waldau som Jamie Lannister.

NÖJE

Ett samlag mellan bror och syster. En knuff. En duns.

I helgen är det tio år sedan ”Game of thrones” hade premiär.

Kalla det gärna för 2000-talets bästa misslyckande.

Den 17 april var det tio år sedan som Bran Stark knuffades ut genom ett fönster av en dansk.

Det stackars barnet hade klättrat upp för fel torn. Han råkade se hur två adliga syskon fjonkade på varandra.

Jaime Lannister, spelad av den danska skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau, reste sig upp i nattsärken och puttade lite avmätt ner Bran från murkarmen med orden:

”The things I do for love.”

Redan där gav ”Game of thrones” ett erbjudande till sina tittare som inte gick att motstå:

I den här serien fanns inga heliga kor.

Inga heliga barn eller hjältar heller, för den delen. Ingen gick säker. När serien var som bäst kunde vem som helst mördas med olika fantasifulla metoder, utan förvarning.

En kylig tid krävde kanske hård underhållning

Tydligen gick det att komma undan med det mesta så länge man klädde upp intrigerna med drakar och ringbrynjor, vilket seriens skapare och manusförfattare utnyttjade med stor förtjusning.

Varför blev ”Game of thrones” så populär?

På ett sätt speglade handlingen i Westeros hopplösheten som bredde ut sig under 10-talet. Ibland påminde domedagskänslan i ”Game of thrones”, med alla tyranner och psykopater, om nyhetsrubrikerna i verkligheten. En kylig tid krävde kanske hård underhållning.

Foto: HELEN SLOAN/HBO
Margaery Tyrell (Natalie Dormer) och Joffrey Baratheon (Jack Gleeson).

När Donald Trump blev amerikansk president jämfördes han till exempel, mer eller mindre skämtsamt, med den outhärdliga sadisten Joffrey Baratheon.

Men skådespelaren Ian McShane från ”Deadwood” gjorde en mer krass analys av draksåpan. Serien bestod ibland av svårmotiverat våld mot kvinnor och diverse nakenhet. Efter att McShane anklagats för att ha avslöjat handlingen i förväg röt han:

”Skaffa ett jävla liv. Det är bara bröst och drakar.”

”Game of thrones” var den perfekta vinterstormen. Tack vare George R R Martins böcker, som sitter på fantasygenrens järntron tillsammans med ”Sagan om ringen” och Robert Jordans ”Wheel of time”, hade serien redan en stor fanbase.

Dramaserier var lika omskrivna som biopremiärer och mellan avsnitten levde ”Game of thrones” vidare på nätet och i ett växande antal poddar. Serien smidde samman traditionella och sociala medier till en kolossal enhet.

De två avkortade, stressade och sista säsongerna var lika dumma och obegripliga som Jar Jar Binks i ”Star wars”

Det var aldrig tyst. Diskussionen om vad som hänt eller skulle hända i serien var nästan viktigare än Jon Snow. Till slut behövde även publiken som aldrig brytt sig om tvåhandssvärd lära sig att stava till namnet Daenerys Targaryen.

Någonstans mellan avsnitten ”The red wedding” och ”Hardhome” nådde serien toppen av Kebnekaise. Sedan gick det åt helvete.

De två avkortade, stressade och sista säsongerna var lika dumma och obegripliga som Jar Jar Binks i ”Star wars”. ”Game of thrones˝ blev en sedelärande historia om att alla serier kan förstöras, hur påkostade eller välbyggda de än är.

Den kommande ”Game of thrones”-prologen ”House of the dragon” och Amazons ”The lord of the rings” satsar på varsitt håll på att bli nästa fantasyjätte.

Det kan i alla fall inte sluta lika dåligt som i Westeros 2019.

Foto: AP
Larssons favoritavsnitt ”Hardhome” med Kit Harington som Jon Snow.
Publicerad:

LÄS VIDARE