Ernst Brunner: Jag var nära att bli nermejad

Kände författaren om bryska bilister och p-eländet

Om Bellman levt i dag skulle han ha en lillcittra, tror Ernst Brunner.

Själv bor han inte långt ifrån Maria kyrkogård där skalden ligger begravd.

I Bellmans kvarter snurrar han varv på varv varje söndagskväll för att hitta en parkeringsplats. Lyckas han hitta en laglig p-plats – det är inte alltid – rör han inte bilen förrän nästa fredag då familjen åker till landet igen.

Brist på parkeringsplatser

Bristen på parkeringsplatser är ett växande problem inte minst för dem som bor i innerstaden, anser han. De har att konkurrera med bilar i yrkestrafik och pendlare om de få rutor som finns.

– Det borde finnas ett antal reserverade parkeringsplatser för oss som bor i stan, säger han. Om en stad ska fortsätta leva måste det finnas boende i den och då måste vi också få förutsättningar för att bo där.

Klarar sig inte utan bil

Egentligen är han inte så förtjust i att köra bil, speciellt inte i Stockholmstrafiken.

Körstilen är brysk, människor har dålig respekt för trafikregler och de brister i hänsyn till fotgängarna. Flera gånger har han varit nära att bli nedmejad på övergångsställen.

Måste man ha bil i stan?

– Innan jag hade barn och sommarhus klarade jag mig bra utan, men nu är den nödvändig.

Det går inte att frakta byggmaterial och stora tunga matkassar på pendeltåget.

Vad tycker du om trängselavgifter?

– Jag är tveksam. Ska det få effekt måste det till rejäla avgifter. Och avgifterna måste kompletteras med en utbyggd kollektivtrafik och generösa infartsparkeringar.

Inger Sundelin (bil@aftonbladet.se)