En Vauxhall som värmer
Uppdaterad 2011-05-25 | Publicerad 2011-05-20
Vivan ser snabb ut men blir omkörd av en postmoped
Det trodde jag inte om min kollega. En rallyförare!
Men Claes Johansson sitter hukad över den slitna träratten, drar fullt på treans växel. Som om han aldrig gjort annat.
Vrålet från motorn fyller kupén som strippad från all lös inredning fungerar alldeles utmärkt som resonanslåda. Claes kastar i fyran men ljudnivån sjunker bara marginellt. Manshöga snövallar flyger förbi utanför. Motsol. Jag försöker följa våra rörelser på kartan och skriker med allt hesare röst ut motsägelsefyllda körkommandon. Rally, rally, rally!
Sen blir vi omkörda av en postbil.
Klassikers reportageteam sitter i en Vauxhall Viva som ser väldigt snabb ut. Den låter som om den är väldigt snabb. Den känns helt enkelt väldigt snabb.
Sen blir vi omkörda av en postmoped.
Viva var byggd efter samma ritning som den tyska GM-bryllingen Opel Kadett men var ändå en helt egen konstruktion. Viva hade starkare motor, mer påkostad inredning och var dessutom nästan en tusenlapp billigare 1965.
Vi har lånat Vivan av Carl Otto Gählman från Kalix, mannen som förra gången vi var i trakterna lånade ut sin Rolls-Royce). Carl Otto tog hand om Vivan för ett år sedan för att han tyckte synd om den – en inte helt ovanlig förvärvsform i Vauxhall-sammanhang. Sedan släpade han hem Vivan de fyrtio milen från Nordmaling för att vid hemkomsten drabbas av tvivel. ”Vad ska jag med den här till?”
Det tog ett halvår innan han kom på svaret: Göra en rally-replika! Sedan gick det fort: Ut med baksäte och innertak, på med en taksökarlampa från en båt och ett par Lucas extraljus. Fartränder och sponsorreklam från kompisen med dekalfirman – vips hade Carl Otto förvandlat den småslitna original-Vivan till en ärrad rally-hjälte.
– Oj! Här ska vi vänster, skriker jag genom larmet när skylten mot Björknäs dyker upp. Förvånansvärt snabbt lägger Claes om kursen och med ett bredställ Monte Carlo-style sladdar vi upp mot Björknäs herrgård som ligger bedövande vackert vid Kalixälvens strand. Utanför huset tittar en dovhjortsbrun Volvo PV och en epatraktor med DKW-kylare upp ur snön och bekräftar att vi kommit rätt.
Vår resa i Kalixtrakten är av charterkaraktär. Kalix Motorveteraner med Carl Otto i spetsen har ordnat allt – precis allt. Vi hade bara att dyka upp på Filipsborgs Herrgård utanför Kalix i morse, resten har de lovat att ta hand om. Program, färdmedel, övernattning.
Efter kokkaffe och supervåfflor på hemgjord smet fick vi se och känna på skoterveteraner som Olov Hedströms Snow-Tric från 1970 och Hugo Jacobssons toktrimmade Ockelbo samt den udda Ski-Doo Elite.
Vi fick ett tättskrivet A4 med tydligt angivna hållpunkter för dagen och det var efter en stund tydligt att Carl Otto ville få iväg oss för att inte tidsschemat skulle spricka.
På Björknäs har det bott människor sedan 1400-talet. Carl von Linné var här 1732 och det sägs att han var med och planterade de första björkarna i allén upp mot den nuvarande huvudbyggnaden som i sin tur uppfördes 100 år senare. Till skillnad från många andra herresäten har Björknäs inte varit någon långvarig släktangelägenhet. Egendomarna har nästan aldrig bytt ägare genom arv. Nu är det Sigge Johansson som är herre på täppan.
– Jag har velat köpa Björknäs i många år, säger Sigge. Men det var först för fem år sedan som det blev verklighet. Det passar mig perfekt, här finns plats för mina hästar, motorcyklar, bilar och allt annat.
Sigge drev under många år åkeri men inte långt efter köpet av Björknäs sålde han sitt företag och i dag gör han bara sådant som han tycker är kul. Som att tillverka motorcykeltankar från scratch, sy sadelväskor i skinn och pyssla med roliga fordon. Man anar att det blir långa dagar ändå.
Sigge öppnar en lagårdsdörr och ljuset strilar in på en maffig Indian från 1934. Alldeles lagom dammig och i ett fint patinerat skick.
– Det är en specialare byggd på Scout berättar, Sigge. Det var en svensk som hette Eriksson som arbetade på Indian-fabriken som tog med den hem till Sverige. Det byggdes bara fem exemplar och toppfarten var garanterad till 90 miles per timme (cirka 145 km/tim.)
Intresset för Indianmotorcyklar väcktes hos Sigge redan i 6–7-årsåldern. Då såg han en bild på en Indian Chief från 1947 och visste direkt att en sådan måste man äga för att bli lycklig.
Den första Indian han köpte blev just en sådan men det var bara början. I dag har han 12 stycken Indian-cyklar.
– Det var cyklarnas cykel, säger Sigge. De var så oerhört bra balanserade, verkligen gjorda för att köras med.
Vi blir kvar länge hos Sigge, när vi gått igenom resten av motorcyklarna (jag fastnar för en Indian Brave -53) och mopparna (”jag hade egentligen slutat samla på mopeder men de har liksom kommit av sig själva”) får vi hänga på till andra lokaler där Sigge har ”lite mer”.
Den tajta tidsplanen är sedan länge historia när vi till slut vinkar adjö till Sigge och vi tvingas stryka ett par poster på programmet för att hinna ikapp. Som lunchen.
Drygt sju mil norr om Kalix ligger Överkalix med 3 900 invånare och här är motorintresset starkt.
– Det är antingen idrott eller bilar, säger Pelle Vikman som är en av dem som möter oss utanför MA Invest i industriområdet Norra Tallvik. Det finns lätt 150-200 klassiska bilar här i byn.
Pelle själv står för en försvarlig del... Vi dras automatiskt mot hans vita Amazon -66. Den saknar stötfångare fram men har 5,5-tumsfälgar och Marchal Golden Cat fjärrljus i nosen.
– Jag ville ha en Amazon som de såg ut när jag var 18. Originalbilar finns det hur många som helst, säger Pelle. Bilen var ett vrak när jag hittade den, hade stått sen 1983. Blymönjad upp till midjan och listhålen var igensvetsade med gassvets. Den såg ut som ett våffeljärn längs sidorna.
Det som ändå gjorde att Pelle tog sig an Amazonen var att den hade många av de typiska modifieringarna som gällde i slutet av 1970-talet: Dubbla Dell’Orto, extraktorgrenrör, Nisse Hedlund-kam, shift-kit, extramätare...
Förutom Amazonen har Pelle en röd PV -63 i kanonskick ”...det var med en sån allt började” och en minst lika fin Audi 100 Coupé S 1975 ”...velat haft en ända sedan jag fick körkort”. Den gröna 142:an tillhör sambon Maria Nilsson.
– Men nu måste ni hänga med och titta på en grej, säger Pelle och får oss att åter äntra Vivan.
På en gårdsplan några kilometer bort står nämligen Elvis gamla Cadillac Fleetwood.
– Ja vi brukar säga det i alla fall, säger ägaren Jocke Andersson. För om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger blir den ju sann!
Den osannolika femtifyran behöver egentligen inte någon kändiskoppling, den är intressant så det räcker ändå. Förresten är Jocke något av en kändis själv, han var med i långfilmen Babas Bilar som spelades in 2003. Dessutom var han med i stuntteamet bakom filmen.
Det är lätt att tro att det är en sliten originalare men någon Fleetwood med ett sådant bakparti har aldrig funnits. Det är förlängt med omkring en meter och stötfångaren bak kommer från en Cadillac -56.
– Jag har satt i en Cheva 305 och framvagnen kommer från en Cadillac -68. Allt mekaniskt är nytt; förgasare, bromsar, kylare… Jag har aldrig haft en bil med en sådan kosmisk värme, säger Jocke som kör med bilen varje dag.
Sedan följer en visning av insidan på Hedensbyns gamla skola, på 1970-talet ombyggd till sopsäcksfabrik. I dag används en stor del av byggnaden till vinterförvaring av läckra jänkare. Vi blir kvar ett tag här också...
Det börjar skymma när vi smiskar igång Vivan igen, läser noterna och siktar söderut. Vägarna är tomma och vi låter verkligen Vauxhallen sträcka ut. Emellanåt går det nästan i hundra. I alla fall på mätaren.
Trots att det börjar bli sent hinner vi på
något sätt med en avstickare till Töre, 2,5 mil från Kalix. Nya garagedörrar öppnas och snart har vi dragit ut tre av Rickard Hammars
fantastiska bilar. Jag faller svårt för hans Wolseley 4/44 som han renoverade för mer än 20 år sedan. Med samma Gerald Palmer-ritade grundkaross som detta nummers broschyrbil MG Magnette ser den smäcker och sportig ut. Den lilla motorn på 1,2 liter och rattväxeln
talar ett annat språk. Men en försiktig provtur i snön ger ändå ett köra-mer-begär.
I Sangis, ett par mil öster om Kalix har Robert Karlsson just fått hem sin Austin Mini 1000 pickup från lackeringsfirman. Fullständigt befriad från allt löst står den nakna karossen och huttrar i strålkastarskenet utanför garaget där Robert arbetat med renoveringen av och till i mer än tio år. Nu är bara det roliga kvar, som det brukar heta.
– En Kalixbil, berättar Robert. Skolan hade den som vaktmästarbil hela 1970-talet. Jag vet inte riktigt när den blir klar, men nog vore det kul att delta i Minins 50-årsfirande i England.
Sedan är det skoteroverall på – sista etappen ska vi åka med Mattias Bäckmans gamla Ockelbo och en modernare skoter ner längs sista biten av Sangisälven ut i Bottenviken.
I idylliska Båtskärsnäs, en skärgårdsby mellan utloppen av Kalix och Sangis älvar, når vi land igen. Här har stora delar av veteranklubben samlats till middag i det gamla postkontoret som nu byggts om till restaurang och vandrarhem. Ett franskt par, Gilles och Lorraine Vautherot, driver ”The Lappish Old Post” och genom sina kontakter med hemlandet får de varje år hit mängder av franska gäster som vill upptäcka norra Sverige.
– Vi drev dykcenter på Menorca förut men vi ville göra något annorlunda, säger Gilles.
Middagen avslutas inte med däckspark på parkeringen utan larvbandsspark. Gustav Rönnbäck från Båtskärsnäs har tagit med sin Snow-Trac. Detta fantastiska översnöfordon tillverkades i Morgongåva 1957-1981 och är fortfarande i bruk på många skidorter. En svensk exportsuccé som med enkel men genial konstruktion går att hålla liv i nästan hur länge som helst.
När jag senare tittar ut genom sovrumsfönstret står den lilla Vivan där tappert i kylan och väntar utanför det gamla posthuset.
I morgon ska vi åka hemåt men häromkring finns mer att upptäcka, vi kommer tillbaka!
Fler kul bilar på Klassiker
Vauxhall Viva – historien om en bil som försvann
Opel Kadett – systerbilen från Tyskland
Läsarnas klassiker – direkt från verkligheten!
Carl Legelius/Klassiker
Claes Johansson/Klassiker
