Var det inte det jag sa?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-01
"Kvinnor kör sämre än män" var förra sommarens mest omdebatterade löpsedel. Många förstod vad jag menade, andra fastnade i förutfattad genusanalys och blockerade sig totalt.
När vår son Johannes var ett år hade han bara fått kramdjur och dockor, inga bilar.
Då tog han en teburk i plåt som han körde omkring med på golvet medan han brummade som en motor.
Vi klädde honom i velour och försökte verkligen fostra honom till en mjukis. Men precis som så många andra killar använde han så småningom cykeln för att öva stoppsladdar, moppen var trimmad före femtonårsdagen, crosshojen blev snart bästa kompis i grusgropen och redan som tioåring hade han kört bil på en isbana.
Som så många andra grabbar sladdade och krockade han med sina leksaksbilar, cykeln och mopeden var mycket mer än fortskaffningsmedel och bilkörningen blev en naturlig del av förlängda märgen.
Tjejerna leker försiktigt med sina dockor, puttar lika försiktigt omkring med sina dockvagnar, sliter aldrig ut bakdäcken på cykeln. Och de kommer aldrig hem med skrubbade knän. För de testar aldrig gränserna som grabbarna gör.
Medan grabbarna snart lär sig att hålla koll på omgivningen när de är ute med cykeln, det är ju ingen idé att göra en frän stoppsladd om ingen tittar, har flickorna ingen koll alls. De har ju fullt upp med att vara duktiga och göra allting rätt.
När grabbarna börjar köra bil har de mycket gratis. En sladd i halkan är ingen katastrof, de lärde sig häva sladdar innan de fyllde tio år. De vet hur bilen beter sig på gränsen, de har koll på trafiken och de litar på sig själva.
Jag tror att kvinnor kör sämre än män för att de aldrig testade gränserna som barn.
