Bråttombråttom, sista testdagen

Publicerad 2012-03-30

Tiden är knapp för Lasse och Robert

Tangomusiken har tonat bort. Dags att krypa i säng på Gielas som jag nu vet betyder "den kala toppen" på kalfjället. Jag öppnar balkongdörren och får in den iskalla arktiska luften. Det blir minus 20 på natten. Vintern har inte släppt sitt grepp.

På morgonen är det gassande sol, Lasse kör, jag sitter och njuter bredvid. Det tar en halvtimme till Ivalo, sen genom det lilla lappsamhället och sen en mil mot Murmansk och testbanorna.

Så möter vi en långtradare. Han river upp snörök så att all sikt försvinner. "Att köra om den där blir inte lätt", säger Lasse. Och när snöröken lagt sig upptäcker vi mycket riktigt en liten kö med personbilar som inte kommer förbi.

Jag tänker på min avkörning på banan två dar tidigare. Det är inte lätt att ratta rätt när man inte ser någonting, när sikten är noll på grund av snöröken.

Och det ska bli fler avåkningar i samma anda på banan. Det vet vi.

Harri ska köra av. Och Jukka. Det är rättvist.

Britter, italienare och koreaner testar

Det är laxsoppa i kåtan i dag. Eller lappsoppa för att den hör till finn-lapparnas husmanskost. Den är godast. Potatis, lax, lite lök och kanske fiskbuljong och kanske lite redning, jag vet inte. Koka och ät. Gott.
Vi äter tillsammans med brittiska och italienska däcktestare som är här med sina prototyper. Koreanerna äter för sig. (Och när vi åkt kommer högste chefen för en av de stora kinesiska tillverkarna för att titta. Han ska få se alla testbanor och han ska med till Inari och den årliga renkörningstävlingen.)

Tillbaka till Gielas i Saariselkä och då är basun i rummet redan varm. Lasse kommer över, vi tar en öl och sen middag på Tunturi, Fjällhotellet. Renskav igen.

Och en domkaffe, kaffe med Benedictinlikör och grädde, i baren. Det är två orkestrar som turas om, dansgolvet är lika proppfullt som på Teeränpesä. Men musiken är inte lika bra. Vi går hem i den kalla natten.

Sista dagen är det bråttom, nu är det sol och Lasse vill fotografera. Att testa är ingen idé när solen förändrar underlaget varje minut. När vi närmar oss Ivalo ser vi Harri uppe högt upp i luften. Han är som en "Karlsson på Taket", med propeller på ryggen och en färggrann skärm över sig. Och handskar som värms upp elektriskt. I dag tog han alltså flyget till testbanan.

Jukka far ut i snön

Vi arrangerar en bild med alla testdäck uppställda, så fyller vi mönstret med snö och så ska vi köra förbi så snön ryker. Men trots minusgrader är vårsolen så stark att snön på däcken smälter bort. Vi fyller i om och om igen men solen är obarmhärtig.
Och efter att ha sprutat extra mycket snö åt Lasse kör Jukka ut i snön. Vi får upp honom utan traktorn, pickupen räcker, men inte hela bilen, en plastsköld under motorn blir kvar.

Sen blixtsnabb soppa i kåtan, packa och i väg till flyget. Vi kommer strax före avgång och är självklart sista på plats. Flygplatsen är redan full av turister från alla världsdelar på väg hem till värmen igen. Och faktiskt ett par svenskar som varit i Ivalo i affärer. Jag tror aldrig jag varit med om svenskar på planet från Ivalo tidigare.

Finnair bjuder på kaffe och juice, trots våra billiga biljetter, men jag sover hela vägen till Helsingfors.

Det blir ett snabbt byte i Helsingfors och sen är man hemma.

Och då är man hemma! Hemma med jantelagen.

När väskorna kommer på bagagebandet på Arlanda ligger VARJE väska upp och ner. Inte några, inte hälften, som kunde vara att utslag av slumpen. Utan VARJE. Jag kommenterar saken i luckan för förlorat bagage och blir avsnäst att det "inte är lätt att få 300 väskor med rätt sida upp."

Härligt att vara hemma!

Följ ämnen i artikeln