Det stora tågracet

Bil mot tåg tvärs över Amerika, från Chicago till San Francisco. Bara en chans. Inga stopp längs vägen. Fram med V8-Bentleyn.

En gång i tiden, under sent 20- och tidigt 30-tal, innan television och ”en dag på racerbanan” var uppfunna, så nödgades europeiska bilentusiaster vara lite mer påhittiga när det gällde att ha kul med sina bilar. En poppis liten grej var att ställa bilen mot den tidens vardagliga långresealternativ, lokomotivet. De tävlade med andra mot tåget. Det dög bara med hyfsat långa sträckor, och en av de mest populära utmaningarna var att försöka slå expresståget Calais-Méditerranée från franska rivieran till Calais vid kanalkusten. Tåget var mer känt som Le Train Bleu efter sina vackert mörkblå sovvagnar.

Det låter ju lätt nog, fast på den tiden fanns inga betalmotorvägar så man måste köra de ofta illa underhållna och ibland tämligen slingriga Routes Nationales, Frankrikes huvudvägar, i bilar som vanligen var bra mycket mindre pålitliga än dagens. På så vis blev det hela en verklig utmaning. Diverse biltillverkare och förare hade försökt att slå Blå Tåget, men ingen hade lyckats. Inte förrän Rover satsade med sin Light Six-modell och blev först med att spöa tåget på sträckan Cannes-Calais.

Bentley höjde insatsen

Så var det klart, kan man ju tänka. Fast det fanns en man som ansåg att prestationen saknade klass. Den mannen var Woolf ”Babe” Barnato, huvudägare i en liten biltillverkare vid namn Bentley. Han var en av de tongivande medlemmarna i det ökända bratgäng som kallades The Bentley Boys och han vann Le Mans tre gånger på raken, 1928–30.

Barnato satsade 100 pund på att han inte bara skulle kunna slå tåget till Calais utan också hinna över kanalen och till sin klubb i London innan Le Train Bleu nådde sin destination. Och därför satte han sig den 13 mars 1930 sin Bentley Speed Six för att försöka skapa historia.

Tillsammans med co-drivern Dale Bourne startade han resan från baren på Carlton Hotel i Cannes och de två fick kämpa mot punkteringar, dimma, missade tankstopp och farligt dåliga vägar för att i tid hinna med postbåten över kanalen. Ekipaget angjorde The Conservative Club på St James´s Street i London futtiga fyra minuter innan Blå Tåget gled in på stationen i Calais. Han hade gjort sig själv till en legend, etablerat Bentley lite till (men firman konkade i alla fall året därpå) och som grädde på moset kom ett böteskrav från de franska myndigheterna – han hade ju tävlingskört på allmän väg.

Scout på syratripp

Woolf Barnato är skälet till att jag står vid ett underjordiskt stickspår i Chicago, USA, och stirrar på en man i tropikhjälm.

Allvarligt talat så påminner det hela om en sorts ”Fear and Loathing” för allmänna kommunikationer: flerfärgade kortbrallor, röd skjorta, gul scarf och nyss nämnda huvudbonad, och han drar på gamla människors sätt runt på en liten väska med hjul, som vore han en äventyrsscout på en syratripp. Han stannar till, tittar på mig, snörvlar till och försvinner in i sidan på en sju meter lång bit av rostfritt stål till vänster om oss. Eller, för att vara mer exakt, så bordar han Amtraks California Zephyr och börjar koppla av medan tåget elegant för honom ända till Emeryville, strax utanför San Francisco, en sträcka på 392 mil och – utan förseningar men inräknat byte av tidszoner – 54 timmar och 10 minuter bort.

Jag tar inte tåget. Utanför Chicagos Union Station står en ny Bentley Continental GTC V8, en karta som visar tågets väg över kontinenten och en balja billigt kaffe. År 2012 hyllar TopGear de episka racen mot Blå Tåget genom att köra ett eget litet race för att försöka slå Zephyr-expressen till dess terminal på västkusten. Den landsvägsrutt jag planerat innefattar en del av tågets stopp och min resa är tänkt att ta 52 timmar och 40 minuter. Det innebär att vi bör slå tåget, men det blir ju inte mycket tid för sömn, annat än på passagerarplats. Det är nu jag inser att jag inte har tänkt på tankstopp, matstopp, toalett­besök, trafikstopp eller andra stopp. Jag sväljer och bestämmer mig för att inte säga något till mina följeslagare – redaktionsmedlemmen Dan Read, fotografen Justin Leighton och Bentleys PR-man Mike Sayer. Två av dem hänger på i en Continental W12. Den lär behöva tanka fler gånger än min Continental. Följebilen har vi för att lättare och snabbare kunna plåta och även för att en Continental inte har något reservhjul – en punktering skulle innebära slutet på racet. Planen är att om den röda V8-bilen får en punktering norpar vi hjul från den andra Bentleyn och fortsätter. Jag har berättat för Mike om fotograferandet. Fast jag sa inget om hjulen.

En timme senare, och en halvtimme efter klockan 2-avgången, lastar tåget de sista av sina 486 passagerare, ljus slår om till en rad av grönt framför den första av ­tågets tre dieselelektriska 4 250-hästars lok och så mullrar Zephyr mjukt ut från stationen med sina 13 vagnar (tre privat­vagnar, fyra sovvagnar, tre sitt­vagnar, och några restaurang- och ­bagagevagnar) för sin färd tvärs över Amerika. Det är en fantastisk syn när ­blänkande rostfritt stål väller ut ur den underjordiska stationen, likt kvicksilver som rinner ner i ett hål. Lite avundsjuk på passagerarnas kommande äventyr står jag där några minuter och inser sedan att tåget har gått. Och att vi ju ska tävla mot det.

Vårt livs äventyr

Med ett ryck vänder jag mig mot mina följeslagare och fräser åt dem att sno på. Vi snubblar och sprintar över Amtrak-perrongerna under Chicago, upp och igenom den vackra Great Hall med gott och väl 30 meters takhöjd, ut och över gatan till de båda parkerade Bentley-bilarna. Jag kör ner taket, startar den mjukmullriga biturbon och så drar vi iväg på vårt livs äventyr.

Nja, det blir ju inte riktigt så. Medan tåget som ett spjut kastar sig ut från Chicago i 90 knyck och på spikrak räls, sätter sig Bentley-bilarna i 8 kilometersfart i Chicago-trafiken och dess förvirrande trafikomläggningar. Vi får god anledning att fälla upp taket för det börjar spöregna. Det här är inte bra. Det är mycket, mycket tyst i vår bil. För att hålla koll på vår position i förhållande till tåget så vi kan få några bilder av tåg och bil tillsammans har jag via telefon kontakt med en trevlig man vid namn Marc Magliari. Från en kommunikationsbunker i Chicago håller han rätt på Zephyren. Han har föreslagit oss att sikta på Burlington i Iowa, som ett första stopp, för det är där som tåget korsar Mississippi på en pittoresk järnbro, och där kan vi säkert få bra bilder. Burlington ligger 40 mil och 4,5 timmar bort.

Olyckligtvis betyder trafiken i Chicago att vi kommer till Burlington 20 minuter efter att tåget majestätiskt har susat igenom staden klockan 18.10, 45 minuter efter tidtabell, och enkelt uttryckt börjar jag drabbas av panik. Tåget vilar inte. Zephyr-expressen håller enligt mina beräkningar ungefär 130 km/h mellan stationerna. Vi ligger redan efter tåget och om vi inte snabbt hinner ikapp det så blir det här en väldigt tråkig historia om ett misslyckande. Vi tankar bilarna på den lokala Kum & Go-macken och äter radioaktivt gula Cheerios. Jag köper en hatt och känner mig lite bättre, men hela besättningen är smärtsamt medveten om att nästa rejäla stopp blir Denver, Colorado som ligger 134 mil och 15 timmar bort. Ingen struntsträcka.

Hyllning till koffeinet

Vi valde California Zephyr i första hand för dess historia. Tåget använde en liknande sträckning första gången 1949 och i reklamen kallade man resan ”en semester i sig”. I tåget ingick utsiktsvagnar, ”Vista-Dome cars”, med glasbubbletoppar på taken, sovhytter med dubbelsängar och små hytter med nedfällbara slafar. Tågvärdinnorna fick snart smeknamnet Zephyretter och tåget blev synonymt med glamoröst tågresande vid en tid då billigt inrikesflyg ännu inte hade berövat långresandet dess romantik. Fortfarande känns det tämligen luxuöst att åka tåg på det här sättet. Den andra orsaken till att vi valde just det här tåget att köra mot var att sträckningen avverkar många av de mest spektakulära delarna av USA i, så att säga, en enda lång sittning. Från Great Plains, slättlandskapet i Mellanvästern, till Klippiga Bergen, och High Sierras till Nevada-öknen. Och därför att tåget, även med bilens snittfart på 90 km/h skulle bli en verklig utmaning att slå, trots att bilen är både modern och accelerationssnabb, och att vi skulle ha utmärkta vägar att köra. Allt funkar och ser jättebra ut på pappret. Verkligheten, vilket vi ju redan sett på den första lätt katastrofala delsträckan, är något annorlunda.

Vi har också den spirande vetskapen om att vi innan vi når de fantastiska, vidsträckta vyerna, måste tackla Iowas slättland utanför Chicago under den första natten. Det som följer är därför en hyllning till koffeinets effekter.

Hjärndödande monotoni

Jag har ett blekt minne av att jag körde över diverse järnvägsspår som korsade gatan i någon anonym stad i Mellanvästern samtidigt som solen dök bakom husen likt en meteor på inflygning. Jag minns att jag pinkade vid vägkanten i mörkret och att jag var riktigt rädd för ormar. Jag minns att jag tankade bilarna på en automatmack mitt i natten och att jag var rädd för att en ensam, beväpnad trucker skulle tvinga mig att göra onämnbara saker. Jag minns stora fält av majs som såg sjuk ut – det har varit svår torka över den här delen av USA de senaste månaderna – och jag minns den bedövande, hjärndödande monotonin i att köra en nästan helt tyst Bentley Continental god för nära 320 km/tim men här i en fart runt 100 och under en hel natt i en nästan spikrak linje. En bit av Interstate 70 är i västlig riktning mellan De Moines och Omaha rak som en linjal i drygt 11 mil. Vid ett tillfälle bad jag att få dö. Bara för att ha någonting att göra.

Dan och jag turas om bakom ratten medan den andre försöker sova. Vi avverkar Ottumwa, Osceola, Creston, Omaha, Lincoln, Hastings, Holdrege och McCook. Illinois, Iowa och Nebraska flyter vi igenom under nattens barmhärtiga slöja. Runt halv sextiden på morgonen stannar vi för att tanka och upptäcker en kaffesort som kallas Triple Black Coffee och som tydligen innehåller upp till 40 procent mer koffein än vanlig java. Jag gör en tidskoll på tåget. Amtrak-Marc berättar att det om en kvart anländer till ett ställe som kallas Fort Morgan och att det gör ett uppehåll på sex minuter. Lite slött bläddrar jag igenom kartan för att se hur långt efter vi är, för trött för att egentligen bry mig.

Fort Morgan visar sig bara ligga en mil bort! Den upptäckten blir en adrenalinkick. Solen är uppe och Bentley-bilarna har fått viss uppmärksamhet, som jag så vänligt som möjligt försöker avleda. ”Vilken gillar du, grabben?” frågar en äldre gentleman och kikar ut under brättet på en mäktig Stetson-hatt och med alltför perfekta tänder som klickar lite likt rader av vit porslinsmajs. ”Den röda” säger jag utan att tveka. ”Den låter bättre, är nästan lika snabb och går nästan 25 mil längre på en tank.”

”Grabben” säger gamlingen och ser på mig med något som liknar medlidande. ”Man köper inte en 200 000-dollarsbil som den där, äter på McDonald´s och klagar på bensinpriserna.” Han har rätt. Så jag ger järnet och försöker elda upp några dollar till för att komma till Fort Morgan innan tåget går.

Ljudet blåser bort tröttheten

Genom att jobba med tidsuppgifter direkt från Marc och tågets satellitspårning inser vi att vi har kört om tåget medan det stod på Fort Morgans station. Vi saktar därför ner för att försöka hitta ett bra ställe för att fotografera bil och tåg tillsammans. Dan föreslår en bro över järnvägslinjen och vi lämnar bilen för att vänta. Efter en kort men obehaglig känsla av att vi hamnat vid fel järnvägsspår hör vi i fjärran det bekanta brölet och får en glittrande glimt av Zephyrs cyklopiska strålkastare. Det kommer! Och medan lokföraren ser den röda Bentleyn parkerad ovanför tåget drar han i signalhandtaget och blåser med det bort vår trötthet i en fysisk våg av ljud. Zephyr-tåget susar förbi under oss, fortfarande under acceleration ut från stationen, och så inser jag åter att det här lilla lustiga tåget verkligen rör sig. Och att vi inte gör det.

Vi hoppar in i bilarna och alla är väldigt upphetsade när vi susar ner från bron med all fyrhjulsdrift vi har. Några minuter senare har vi ännu inte kommit ikapp tåget, och det trots att Googlemaps påstår att järnvägen ska ligga bara 20 meter till vänster om oss. Vi ska just ge upp när vi hör ett brölande dieselhorn bakom oss, och så flyter den blanka silver-Zephyren ut från att ha varit dold bakom en låg kulle, och tåget är helt magnifikt mot det gröna. Ett ögonblick senare ser föraren oss och börjar signalera ännu mer, och medan vi förföljer ett silvertåg i en flygande Bentley över en plan sträcka vid foten av Klippiga Bergen tar jag tyst en mental Polaroid och lagrar i minnesbanken. Vi hurrar.

Storslagna landskap

Snart nog skiljs räls och väg åt igen och vi tvingas konsultera tidtabeller och kartor för att räkna ut var vi ska stanna nästa gång, och när. Båda transporttyperna ligger nu i djup östlig skugga från the Rockies, Klippiga Bergen. Vi kör genom Denver och vidare uppför ett berg till ett ställe som heter Winter Park, och där vi kanske kan ta ytterligare några bra tåg-med-bil-bilder. Vi kör långsamt här för landskapet är plötsligt oerhört storslaget, liksom uppkastat från slättlandet. Vägarna har böjar och under några härliga minuter kan jag faktiskt provköra bilen på riktigt. Bentleyn är majestätisk. Inte precis smidig, men lättkontrollerad och brusande snabb. Den dundrar uppför berget i en våg av V8-muller och turbomatat mellanregister. Styrningen är härlig – bättre än i W12-modellen – karossrörelserna känns väl kontrollerade och det är helt enkelt en utomordentligt förfinad öppen vagn.

Enligt vår vägmätare har vi tillryggalagt nästan 193 mil på mindre än 24 timmar när vi når Winter Park och Fraser. Det känns nästan som om vi kan klara det. Lätt att säga, men jag måste påpeka att jag somnade när vi gjorde ett 20-minuters kombinerat frukost/tankstopp.

Tåget rullar långsammare i bergen, hämmat som det är av tunnlar med hastighetsbegränsningar och kurvor med betydligt mindre radie än på slättlandet. Vi står och väntar vid en plankorsning tills tåget flyter förbi strax utanför en skidort som kallas Fraser och ligger någon­stans på Highway 40. Så vinkar vi till lokföraren och känner oss bra nöjda med att vi äntligen tycks knappa in lite på en så oförsonligt distansslukande fiende. Det är då jag inser att den väg jag tänkt ta tillbaka till den relativt sett snabba I-80 och som såg så obetydlig ut på kartan när jag var kvar i England, ja den vägen skulle förmodligen ta fyra timmar av vertikalt resande på kartan. Därför tvingas vi till en demoraliserande 90 minuter lång körning tillbaka, nerför berget. Städerna Rifle, Battlement Mesa, Parachute och Palisade rullar förbi. Till slut stannar vi i ett ställe som kallas Grand Junction, Colorado, och äter en steak burrito. En sorts lokal tunnbrödsrulle med ett kilo blandat kött och ris. Burriton landar tungt, och när vi sent på eftermiddagen kollar vår GPS och inser att vi inte ens har kommit halvvägs känns det extra tungt. Tåget har som vanligt ett litet försprång. Jag måste erkänna att vår stridsmoral just då inte var särskilt hög.

Som att tänka i sirap

Vi kan inte göra annat än att mala på, så det gör vi. Ut från de majestätiskt sågtandade Rockies, ner och genom ett Mars-liknande landskap med plattoppade mesas, över en jättelik slätt där solen dånar genom molnen som i en stillebenexplosion. Sceneriet ändras var femtonde mil eller så, som om vi bytte från en filmscen till en annan. Vi kör i tre timmar, tankar bilarna, repeterar. Price, Spanish Fork, Provo, Orem och mot Salt Lake City. Skymningen börjar smyga sig på och det mesta börjar kännas lite sådär. Vi kör söder om den stora saltsjön, snappar åt oss var sin In-N-Out-burgare och styr västerut igen, men plötsligt så är vi alla fyra alldeles dödströtta. Nu orkar vi bara köra 20-minuterspass. Fler uträkningar om tågtider och avstånd på baksidan av gamla kvitton, mental aritmetik som faktiskt blir helt omöjlig av de enkla övergångarna till andra tidszoner och av extrem trötthet. Det är som att försöka tänka i sirap. I V8-bilen ägnar vi mer än en timme åt att försöka räkna ut hur länge vi kan stå stilla utan att resten av resan blir helt meningslös. Dan börjar se grönögda hundar i öknen och undrar slött varför ”alla de där lamporna sitter på stolpar”. Lamporna är den mötande trafikens strålkastare. Dan kör. Det är dags att stanna.

Ett kort ögonblick av intresse när vi passerar det legendariska området Bonneville Salt Flats på vår högra sida, men vi ser inget för det är nattsvart. Vidare till staden Wendover men i en felräkning av närmast svagsinta dimensioner har jag totalt missat att det är Speed Week och att Wendovers befolkning har tredubblats. Till slut, efter en hel del desperation, finner vi ett Motel 6 (tänk läskigt, tänk sunkigt), och det kostar oss 120 dollar. Per person. Klockan är ett på morgonen och vi har tre och en halv timmes vila framför oss. Jag faller som en fura.

Kamp genom öknen

Men bara för att vakna upp med ett ryck och en panisk känsla av att tåget avverkat 160 mil på under fyra timmar och att vi därmed redan har förlorat. Vi tankar igen och kör tillbaka en bit för att ta några bilder av Bentleyn på saltet. Trots den tidiga timmen har Fartens dyrkare redan börjat mullra ut på saltet i en makalös blandning av hembyggda höghastighetsroddar. Vi köper fyra kaffe i frigolitmuggar och de får snygga avtryck av Bentley-bilarnas plastiga mugghållare. Båda bilarna har snart mittkonsolerna fulla av billigt kaffe. En katastrof. Jag behövde verkligen det där kaffet.

Vid det här laget är Zephyr-­tåget redan på en plats som kallas Winnemucca, i Nevada, och 38 mil före oss. Tåget hämtade in nästan en timme av sin försening medan vi stod stilla och ligger nu bara nio minuter efter tidtabell. Satans tåg! Det enda som kan rädda oss är att sista biten av Zephyrs resa kommer att gå mycket långsammare än när det pilar fram över öknen; tåget gör betydligt fler uppehåll under slutet av sin resa än någon annanstans längs rutten. Tåget väntas till Emeryville, Kalifornien, klockan 16.20. Vi befinner oss 105 mil och 10 timmars nonstop-körning från Emeryville och klockan är 6 på morgonen. Om vi inte stannar alls och om vi håller hastighetsbegränsningarna så är vi framme vid 16-tiden. Vi måste stanna för att tanka, så det finns strängt taget bara ett sätt att klara biffen…

Nevada. Tja, ju mindre som sägs om Nevada desto bättre. Visst, ännu fler mäktiga scenerier men märkligt nog har jag vid det här laget nästan blivit immun mot storartade geografiska gester, och det beror bara på att jag blivit fixerad vid det där jädrans tåget. Dessutom blev allting lite suddigt. Jag måste dock säga två saker: man kan utan problem glatt konversera med suffletten nere i en Bentley GTC V8, också i farter som förmodligen kan landa en i Friscos numera nedlagda Alcatraz-fängelse, och radarvarnare funkar jättefint i USA, om man bara bromsar riktigt, riktigt hårt så fort det börjar pipa.

Reno. Vet inget om Reno. The Tahoe National Forest, ett ställe som heter Truckee. Vi stannar och tankar i Colfax, Kalifornien, lite mer än två timmar ifrån Emeryville och kommer till en järnvägsövergång med fällda bommar. Fällda därför att i stationen intill syns en hägring i rostfritt stål. The Zephyr, orörlig. Tack gode gud för den! Uppenbarligen har tåget av något skäl blivit försenat och vi kan utan problem slå det in genom San Franciscos förstäder. Vi kommer att vinna och jag köper oss var sin iskaffe för att fira. Där står vi, lallande omkring vid järnvägsövergången, nöjda med oss själva och beredda på att segerrikt rulla in i Emeryville, och så rullar tåget igång. Och W12-besättningen viftar och uppmärksammar oss på att tåget åker åt fel håll. Österut. Det rullar österut! Det är då jag minns att Zephyr-expressen i själva verket är två, med en avgång varje dygn. En åt varje håll.  Och medan vi har dunkat varandra i ryggen för att vi skött oss så bra rullar ”vår” Zephyr obevekligt vidare mot Emeryville. Japp, skit också.

Oanständig dans

Dan slår en rask pling till Marc på Amtrak medan jag golvar pedalen i Bentleyn och med fronten mot kusten stryker utmed Sacramento: ”Precis, vi rullar just förbi Sacramento” säger Dan med bara lätt nervositet i rösten. ”Hm, jaså, jaha. OK. Aha. En halvtimme före tidtabell säger du. Hmm.”

Dan stänger av min telefon och ser upp. Jag tittar på Dan. Vi ger lite mer järn. Det visar sig att alla de 500 V8-hästarna är på plats och vi är beredda att använda dem.

Trafiken mot San Francisco står stilla. Vi kastar oss olagligt in i filen för bilar med flera passagerare, antagande att eftersom baksätet är fullt av utrustning och vi har vindavvisarna uppfällda så är bilen i själva verket fullsatt. En del annat ospecificerat olagligt blir det väl också. Vi kör över Carquinez-bron och har Conoco-raffinaderiet på vår högra sida. Sydväst mot Richmond, hakar på Eastshore Freeway och spanar desperat efter avfarten vid Powell Street.

Nu beräknas Zephyr-expressen rulla in på stationen klockan 15.45, 25 minuter för tidigt. Klockan är 15.31, vi är i en stad och vi kör efter GPS. Jag är så spänd att man kan se mina fingeravtryck på ratten. Vi pratar inte. Efter två dagar och två nätter är våra nerver spända till bristningsgränsen. Powell Street. Hollis Street. ´Amen herre Gud! Bentleyn bränner upp och ner längs gatorna och uppför sig inte särskilt väl. Och så är den där, Emeryvilles Amtrak-station på Horton Street.

Det står ett tåg vid perrongen. Jag svär lätt men gång på gång tills Dan påpekar att tåget har fel form, färg och storlek. Ah! Så vi skriker in i ankomsthallen och jag överger helt enkelt den nu lätt bedagade, insektsattackerade röda V8-bilen på ett område med strikt uppehållsförbud samtidigt som jag hojtar åt Dan att ta hand om bilen. När jag sprintar genom hallen ringer jag Marc på Amtrak och rusar ut på perrongen med hans röst i örat.

”Jag är här, Marc, jag är här” flämtar jag. ”VAR ÄR ZEPHYR-EXPRESSEN?!”

”Den kommer… om åtta minuter.” Så säger han och låter lite lätt besviken. Jag gör en något oanständig dans, du vet den där när man låtsas röra i en tänkt kittel medan man studsar från fot till fot och upprepar en korkad fras. Just som jag är på väg att skämma ut mig alldeles hör jag ett nu välbekant tutande. Och så glider California Zephyr in på stationen i Emeryville, tydligt, fullständigt, totalt och oemotsägligen efter att jag kom dit.

Hallicunerar av trötthet

Enligt mina lite spridda noteringar slog Bentleyn tåget till Emeryvilles station med 7 minuter och 40 sekunder. Men det var inte utan ansträngning. 53 timmar och 40 minuter tog det, 408 mil och 9 kilometer blev det, plus nio tankstopp, 16 burkar Red Bull, fyra stora paket torkat kött, tre timmars sömn i en säng och sju ganska högljudda ordväxlingar. Jag ser mannen i tropikhjälm kliva av tåget, utvilad, fräsch och redo för dagen, och jag vet att California Zephyr är någonting alldeles fantastiskt. Men när jag sitter på parkeringen och lutar mig mot Bentleyns främre stötfångare hallucinerar jag av trötthet. Jag ser upp mot skyn och kan svära på att jag ser Woolf ”Babe” Barnatos ansikte uppe bland molnen.

Och han ler mot mig.

Text: Tom Ford Foto: Justin Leighton Översättning: Peter Haventon © BBC Magazines, publicerad i Top Gear Magazine #237, 2012