Mazda Miata fyller 20 år - firades med race

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-28

Aftonbladets Martin Ström körde för Sverige

Kultbilen Mazda Miata fyller 20. Därför bjöds motorjournalister från hela Europa in för att göra upp i ett tufft Miata-race.

En lyrisk Martin Ström körde för det svenska laget, och ännu en av Martins pojkdrömmmar har gått i uppfyllelse. Trots fjärdeplatsen.

Jag vaknar tre minuter innan väckarklockan ringer med ett pirr i maggropen.

Något speciellt är på gång.

Det är dags för MX-5 Open Race på Adria Raceway utanför Venedig. Ett fyratimmarslopp där den svenska motorjournalistkårens heder står på spel.

29 lag med motorjournalister från hela Europa är inbjudna av Mazda för att försvara sitt lands färger. Det här är ingen vanlig sketen provkörning av en ny bil, det här är ett riktigt race med fullt banpreparerade Miator, mekaniker och allt därtill. Mazda slår på stora trumman.

Mycket står på spel

Vi är fem utvalda som ska försvara de blågula färgerna denna blöta februaridag. Mycket står på spel, eller egentligen ingenting mer än äran, men redan första kvällen i Italien märker jag att mina lagkamrater har fullt racefokus. Vi diskuterar depåtaktik och inställningar på bilen redan innan någon av oss kört en meter.

Team Sweden är noga uppbyggt av driftiga raceförare. Och så är det jag som bara kört ett enda race förut. Ska jag sinka vårt outtalade mål att nå en pallplacering?

En biltokig tvåbarnsfar

Teknikens Värld har skickat racetokige Linus Pröjtz som tar varje tillfälle att tävla med tidningens egen tävlings-Miata. Per Hammarsjö från Automobil är också van vid race i Miata, han kör sin egenhändigt byggda, guldgula banbil i svenska MX-5-serien.

Från biltidningsmakarna i Karlskrona kommer Gert Karlsson, en rallyräv som har lång erfarenhet av bilrattande och som har en race-overall i exakt samma färg som den Mazda tillhandahåller i?dag. Gert berättar att han köpte den i början av 90-talet då den turkosgröna färgen förmodligen var helrätt.

Auto Motor & Sport har fått göra ett ultrasnabbt förarbyte då forne Aftonbladetskribenten Thomas Berggren olyckligtvis tajmat in en magsjuka på avresedagen. Avbytaren går dock inte av för hackor, Richard Sjösten må blygsamt titulera sig fotograf men har bland annat kört 24-timmars på Nürburgring.

Läskiga vattenplaningar

Bromsa och bilen sladdar, gasa och bilen sladdar, styr och bilen kasar med framhjulen. Och på det några riktigt läskiga vattenplaningar i hundratjugo knyck.

Tidsträningen bjuder på ösregn och de hårda regndäcken gör det snorhalt på banan. Varvtiderna gör ingen imponerad, i synnerhet inte våra tider.

Hur i hela friden lyckas belgarna köra fyra, fem sekunder snabbare än vi? Vi är förbryllade, men får reda på att de har ett par förare som tävlar i Formel 3000 och dessutom kört Ferrari GT-bil på just denna bana. I det perspektivet är vi duvungar.

På förarmötet undrar belgarna om vi menar allvar när vi valt Per, i deras ögon en lönnfet fotograf, som förstaförare. Under kvalet sätter de dock skrattet i halsen när vår hundrakilos plåtis bara är knappa sekunden efter deras haussade formelförare.

Fjärilar i magen

Strax innan jag ska hoppa i bilen känns det som om alla jordens fjärilar bosatt sig i min mage. Per har kört första stinten mycket framgångsrikt, vi ligger på femteplats när han rullar in i depån för tankning. Jag missar att ta av tanklocket, bensinen flödar ut – men sköljer också effektivt bort nervositeten. Nu är det bara att ge järnet.

Regnet har upphört och banan har torkat upp avsevärt, nu kan jag bromsa riktigt sent och använda de 160 originalhästarna utan att riskera att snurra i varje kurva.

Kör om några bilar och självförtroendet ökar rejält, men så kommer det en grek och då håller jag undan. De körde som tokar på träningen och jag vill inte skrota bilen och förstöra loppet för mina lagkamrater som ännu inte fått njuta av detta härliga race.

Rena amatörer blandas med proffs, men eftersom bilarna är identiska blir det stundtals riktigt tajt racing.

”Vilken kick!”

Plötsligt står det ”Best Lap” på skärmen i bilen. Vilken kick!

Jag öser på och tar rygg på några jämnsnabba konkurrenter. Jag har ingen aning om de ligger före eller efter på resultatlistan, men det kvittar – jag måste få köra om.

Och långt efter att jag lämnat över ratten till Linus är jag fortfarande hög på adrenalin.

Faktum är att jag fortfarande går på moln av den här upplevelsen. När kör vi nästa race?

Nära en pallplats

Kikar på resultatskärmen och inser att vi fortfarande ligger på en femteplats. Visst kör jag långsammast i laget, men har inte sinkat våra chanser till en pallplats. Faktum är att vi kommer riktigt nära och när Linus rullar in i depå är bara Portugal framför oss.

Gert håller uppe tempot och Richard kör varv efter varv i rasande fart, men till slut tvingas vi inse att Ungern snuvar oss på bronset med två imponerande korta depåstopp. Åt Belgien och Portugal var det aldrig något vi kunde göra.

Att komma fyra känns typiskt svenskt på något sätt. Men bättre än tia som Norge eller tjugonde plats som Danmark.

Följ ämnen i artikeln