Aldrig har vi behövt folkbildning som nu
Debattören: Det är dags att stoppa alternativa fakta och filterbubblor
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-03-20 | Publicerad 2018-01-05
DEBATT. I början av förra året läste jag en tankeväckande krönika av den brittiske historikern Timothy Garton Ash. Han beskrev hur han, om han hade blivit nerfrusen år 2005, skulle ha gått in i sin frusna dvala som en ”glad europé”. Den europeiska unionen hade utvidgats, länder stod i kö för att komma in. Frihetens vindar svepte fram över Ukraina och andra forna Sovjetstater, och den europeiska kontinenten hade långsamt börjat hela efter 1990-talets krigshärjade och instabila år.
Om han sedan skulle ha blivit återuppväckt från sin nedfrysning år 2017 skulle Garton Ash, beskriver han i krönikan, omedelbart ha dött av chock. Brexit, en skadeskjuten eurozon efter finanskrisen och allt större splittringar mellan EU:s medlemsländer socialt, ekonomiskt och kulturellt.
På en kontinent som för mindre än 80 år sedan låg i ruiner och aska på grund av fascismens och nazismens politiska och militära landvinningar har nu återigen auktoritära idéer fått vind i seglen.
Det är enkelt att känna igen sig. Men svårare att förstå. Hur kan så samhällsomvälvande förändringar ha ägt rum på så kort tid?
Vi kan konstatera att framväxten av politiska rörelser som Brexit och alternativhögern i USA har skett i en jordmån av växande ekonomisk ojämlikhet och i en flagrant oförmåga att omhänderta globaliseringens förlorare.
Men de har även gjorts möjliga på grund av ökande bildningsklyftor och ett snabbt förändrande medielandskap i vars kölvatten en våg av alternativa fakta, filterbubblor och hårt vinklade framställningar av verkligheten har kunnat välla fram.
Även i Sverige har klyftorna ökat. Mellan 1995 och 2010 ökade den relativa fattigdomen mest i Sverige i hela OECD, visserligen från låga nivåer. Vi ser även tendenser till att nöjdheten med demokratin är skiktad mellan olika grupper i samhället.
Bland högutbildade personer och bland personer boende i våra större städer är det, enligt SOM-institutetet, större andelar som är nöjda med demokratin, i jämförelse med lågutbildade personer och personer bosatta på landsbygden, där nöjdheten är lägre.
I en sådan tid menar jag att folkbildningen är viktigare än någonsin.
Ända sedan de första folkhögskolorna startade i mitten av 1800-talet har folkbildningen brutit mark för demokratins framväxt och frigörelsen av människan. Folkhögskolor och studieförbund har bidragit till att sluta bildningsklyftor och har möjliggjort för generationer av politiker att ta plats i våra folkvalda församlingar. Folkbildningen har hållit ihop landet och sett till att det finns goda utbildningsmöjligheter långt bortom storstädernas räckvidd.
Det är ett arv som folkbildningen fortsätter att förvalta och utveckla än i dag. När regeringen för en dryg månad sedan presenterade sin budgetproposition för 2018 fanns därför betydande satsningar på folkbildningen med. Det handlar bland annat om:
- Den största utbyggnaden av folkhögskolan på två decennier, med ett tillskott av medel motsvarande 5 000 nya utbildningsplatser per år från och med 2018
- En höjning av det särskilda utbildningsstödet för att säkerställa att folkhögskolan alltjämt kan vara en viktig utbildningsväg för personer med funktionsnedsättning
- En förstärkning av resurserna till studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet för att kunna erbjuda utbildning i svenska från dag ett för asylsökande och vissa nyanlända
- Medel för att bedriva uppsökande och motiverande insatser för utrikesfödda kvinnor för att stärka deras jobbchanser
- Resurser för att bedriva studieförbundsinsatser som syftar till att stärka föräldrars delaktighet i sina barns lärande, genom att till exempel erbjuda läxhjälpsträning för föräldrar.
Naturligtvis krävs det mer än bara folkbildning för att skapa en ökad sammanhållning och motverka polarisering och faktaresistens i samhället.
Framför allt handlar det om alla får del av det välstånd som nu skapas för full maskin i svenska ekonomin – något som regeringen har prioriterat kraftigt i budgetpropositionen för 2018 med sänkt skatt för pensionärer och ökade barnbidrag som två talande exempel.
Med det sagt är folkbildningen ändå en viktig del. Olof Palme brukade beskriva folkbildningen som demokratins vapensmedja. Och nog ligger det något i det. Med sin kritiskt prövande strävan efter kunskap och bildning har folkbildningen alltid varit en tung motvikt mot de förenklande idéströmningar som försöker måla världen i antingen svart eller vitt. I dag, när auktoritära krafter över hela Europa återigen vädrar morgonluft, är det arbetet viktigare än på mycket länge.
Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister med ansvar för folkbildning (S)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– följ Aftonbladet Debatt på Facebook.