Jag kan inte släppa det du sa, ministern
Antje Jackelén: Vart är vi på väg när staten drar tillbaka permanenta uppehållstillstånd?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-02-09
DEBATT. ”Vissa får behålla permanent uppehållstillstånd”, sa migrationsministern i Sveriges radios lördagsintervju.
Orden släpper inte taget om mig. Att vissa får behålla sitt permanenta uppehållstillstånd (PUT) får något som i själva verket är oerhört att låta som en positiv nyhet.
Tidöavtalet säger alltså att ”institutet PUT ska utmönstras”. Det ska inte bara ske genom att inga nya PUT utfärdas utan också genom att en gång beviljade permanenta uppehållstillstånd dras tillbaka, eller omvandlas som det kan heta på skönspråk.
Är det institutet eller människor som ska ”utmönstras”?
”Till att börja med så gäller det här bara för asylrelaterade uppehållstillstånd, många har ju uppehållstillstånd här som till exempel arbetskraftsinvandrare eller studerande och det är då inte aktuellt i de fallen,” säger migrationsministern.
Till att börja med – vart ska detta sluttande plan leda?
Arbetskraftsinvandrare och studerande är undantagna. Det gäller ”bara” människor som sökt asyl.
Den nya otrygghet som skapas genom indragna permanenta uppehållstillstånd drabbar alltså de som redan minst en gång mist sin grundtrygghet i livet.
Staten ska göra något så unikt och uppseendeväckande som att ta tillbaka ett permanent tillstånd som människor en gång har fått av staten.
Löftet om att få stanna i Sverige, att utifrån en grundläggande trygghet få bygga hem och familj samt bidra till samhället genom förvärvsarbete och ideellt engagemang sviks.
Tilliten till Sverige och känslan av rättssäkerhet skadas. Vad blir konsekvenserna för människorna som drabbas?
Vad blir konsekvenserna för ett samhälle när staten fattar beslut som underminerar tilliten till rättssäkerhet?
Under många år har jag själv levt med permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Under den tiden har jag grundat familj, som präst tjänat det svenska samhället och människor, bokstavligen i nöd och lust, och till och med skött folkbokföring åt staten – för det gjorde Svenska kyrkan fram till 1991.
Jag var inte i behov av att bli av med mitt ursprungliga medborgarskap. Av respekt för Sverige och svenskheten väntade jag därför länge med att söka svenskt medborgarskap.
Aldrig någonsin slogs jag under den tiden av tanken att staten kunde ta tillbaka mitt permanenta uppehållstillstånd! Jag litade på att myndighetsbeslutet som jag hade fått gällde.
Jag kan bara spekulera om vad ett upphävt permanent uppehållstillstånd hade betytt för min tillit i största allmänhet och för mitt förtroende för Sverige i synnerhet. Det är osäkert vad det hade inneburit för min familjs fortsatta livsväg.
Säkert är dock att tillit främjar människors vilja och förmåga att prestera väl. Sviken tillit och upplevd rättsosäkerhet leder till psykiskt lidande och destruktivitet.
För att uttrycka det ekonomiskt: tillit leder till mer skatteintäkter och mindre utgifter, sviken tillit till motsatsen.
Nu ska visst inte sådana som jag råka ut för indragna permanenta uppehållstillstånd. Det är ju ”bara” de som har asylrelaterade uppehållstillstånd, åtminstone till att börja med. De som har alternativ blir undantagna.
Det drabbar bara dem som redan genomlevt en enormt större otrygghet än genomsnittssvensken någonsin har gjort.
Och eftersom de som nu drabbas redan minst en gång lämnat hem och land så klarar de säkert den nya otryggheten bättre än vi andra skulle ha gjort, resonerar cynikern.
Att än en gång råka ut för statens svek och kastas in i otrygghet förvärrar trauman och enskilt lidande och ökar belastningen på samhället, säger realisten.
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem, säger Jesus.
Antje Jackelén, ärkebiskop emerita
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.