Kvinnor måste kunna leva på sina pensioner
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-09-26 | Publicerad 2016-02-01
FI: För en feministisk regering är detta ett totalt misslyckande
DEBATT. Snart droppar de orangefärgade kuverten ner i våra brevlådor. Hur stor eller liten blir pensionen? Det beror alldeles på vem du är och hur ditt arbetsliv har sett ut. För många är det ingen munter läsning. Högavlönad heltid ger mer än lågavlönad heltid. Deltid ger stora minusposter. Livslönen är det som avgör.
Nitlotten i det systemet drar kvinnorna. Efter ett helt yrkesliv blir pensionen så liten att många får leva sina sista år i fattigdom.
Enligt uträkningar från bland andra Kommunal ger dagens system en undersköterska född 1950 som arbetat på 95 procent av heltid i 40 år och har tjänstepension, drygt 11 100 kronor/månad i nettopension. Då är en mindre del av det garantipension. En butiksanställd som i 38 år arbetat heltid får en nettopension på cirka 11 050 kronor, delvis beroende av garantipension.
Att efter ett helt arbetsliv få ut så lite i pension att det är nödvändigt med påfyllnad genom grundskyddet är ett fullständigt oacceptabelt resultat av pensionsuppgörelsen.
EU:s gräns för risk för fattigdom ligger på 11 100 kronor netto per månad. Garantipensionen var tänkt att skydda ett fåtal äldre från att tvingas söka försörjningsstöd. Så blev det alltså inte. I stället får 60 procent av kvinnorna någon del av sin pension från garantipensionen. För männen är det 17 procent. En ogift person får 7 889 kronor i månaden i full garantipension 2015. Samma siffra för en gift person är 7 046. Före skatt, märk väl.
Slutsatsen är att om inget görs kommer antalet pensionärer med låg ekonomisk standard att öka kraftigt i framtiden. Och den absoluta merparten kommer att vara kvinnor. För en feministisk regering måste detta ses som ett totalt misslyckande.
Visst – pensionsuppgörelsen är en uppgörelse över partigränserna och uppgörelser ska vårdas men det kan rimligen inte innebära att de fel som gjordes i konstruktionen för flera decennier sedan måste fortsätta. Det skulle bli ”raka rör” mellan lön och pension. Det skulle inte bara kosta staten mindre utan det skulle dessutom skapa en mer jämställd arbetsmarknad, menade gruppen bakom 1994 års reform.
Kvinnorna skulle nämligen använda pensionsreformen för att se till att männen tog hälften av det obetalda hemarbetet och att lagen om lika lön för lika arbete fick genomslag i avtalsförhandlingarna. Pensionsuppgörelsen var i själva verket ett vasst verktyg för jämställdhet, menade man.
Alla visste, då som nu, att i den familj som pusslar med tider och pengar är det mannen med den högre lönen som jobbar heltid och kvinnan med den lägre som går ner på deltid. Och då som nu var kvinnodominerad sektor lågavlönad och mansdominerad sektor högre avlönad.
Statistiskt sett blir kvinnan änka och behöver hjälp hemma när hon blir gammal. Då måste hon ta av sin lägre pension för att betala andra för sådant arbete som hon själv gjorde obetalt för sin man.
Det är en fullständigt absurd ordning att en person som jobbat och slitit ett helt arbetsliv ska behöva leva i fattigdom på sin ålders höst. Vi behöver omedelbart en översyn av pensionssystemet. De kvinno- och klassfällor som finns måste undanröjas. Pensionerna ska jämna ut köns-, klass och andra klyftor, i stället för att som nu förstärka dem.
Ett första steg är att ändra beräkningsgrunderna så att pensionsnivån baseras på ett färre antal år. Ett andra är att låta pensionerna följa löneutvecklingen i stället för inflationen. Ett tredje är höja golvet i garantipensionen till EU:s fattigdomsgräns på 11 100 kr/mån. Ett fjärde kan vara att skrota PPM-systemet och i stället låta pengarna stärka AP-fonden för tryggare pensioner.
Det borde inte anstå en feministisk regering att allt fler kvinnor blir alltmer beroende av sina män efter pensioneringen.
Lotten Sunna