23 000 barn lever med en utvecklingsstörd förälder
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-03-19
Lisbeth Pipping, dotter till en utvecklingsstörd mor: Är gruppboende en bra uppväxtmiljö?
Jag älskade min mamma så länge hon levde. Ändå har jag hela livet undrat hur min barndom hade blivit om min mamma varit som alla andras mammor. Min mamma hade nämligen en utvecklingsstörning.
23 000 barn under 18 år i Sverige har i dag en mamma och/eller pappa med utvecklingsstörning. Det är en ganska stor grupp människor, och ändå så är det så att många av dem upplever sin situation som att de är de ensammaste människorna i världen.
Å ena sidan bör och ska samhället sträva efter att alla individer ska behandlas med respekt och just som individer. Detta är rimligt och självklart och Sverige har i många år varit ett föregångsland i arbetet att säkerställa att personer med utvecklingsstörning har samma rättigheter som alla andra. Än i dag är det bara Sverige och Norge som har lagstiftat om att personer med utvecklingsstörning ska ha samma rätt som alla andra medborgare att ha ett eget boende.
En av dessa rättigheter handlar om rätten att bilda familj. Min mamma, och säkert många andra mammor och pappor med utvecklingsstörning, var inte riktigt kapabel att hantera alla sidor av ett föräldraansvar på ett tillräckligt bra sätt. Men eftersom mamma var myndig så ifrågasattes inte alls hennes graviditet när hon väntade mig och mina två syskon.
Samhället är inte riktigt kalibrerat för att hantera sådana här saker. En man eller kvinna med en lindrig utvecklingsstörning kan klara många praktiska sidor av sitt liv jättebra och utan problem ha ett eget boende i exempelvis en gruppbostadsmiljö, där man delar vissa resurser med andra personer med liknande utmaningar och där man har hjälp och tillsyn av personal.
Men är det en bra miljö för ett barn att växa upp i?
Jag tycker att det bör ifrågasättas.
Rent praktiskt så tror jag att familjehem kan vara en bra lösning för unga familjer där den ena eller båda föräldrarna har en utvecklingsstörning. Jag vet från min egen uppväxt hur värdefulla andra vuxna i min omvärld var, de jag kallar för mina ”räddande änglar”. I ett familjehemsboende kan barnen ha ”flera” mammor och pappor – både sina ”riktiga” och stödpersoner.
I dag är personer med utvecklingsstörningar mycket synligare i samhället.
Men det innebär i min mening inte alls att vi har kommit tillräckligt långt.
Det är en bra bit kvar innan personer med utvecklingsstörning verkligen är en del av vårt samhälle. Med lika rättigheter och skyldigheter.
Till syvende och sist måste vi acceptera att vi ”normalstörda” vuxna måste kunna ta en allvarlig diskussion med personer med utvecklingsstörning som vill bilda familj.
Min uppfattning är att det på många håll i omsorgsvärlden finns ett enormt motstånd mot detta – att man helt enkelt menar att själva diskussionen i sig skulle vara förminskande eller fördomsfullt mot personer med utvecklingstörning.
Att det skulle kränka dem.
Men så kan det ju inte vara.
Tänk er själva situationen med en fullt frisk och normalbegåvad ung kvinna som glädjestrålande kommer hem och meddelar att hon väntar barn. Och tänk sedan att hon är 14 år och fortfarande går i högstadiet i skolan. Det finns inte en förälder eller omsorgsmänniska i Sverige som skulle tveka en sekund att sätta sig ned med den unga flickan och på djupet diskutera vad ett föräldraskap innebär. Det är dags att visa människor med utvecklingsstörning samma omtanke.
Lisbeth Pipping
Fotnot: En färsk intervju med Lisbeth Pipping finns att läsa här