Psykiskt sjuka barn behöver en vårdlots
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-03-25
Ny rapport från BO: Anpassa hjälpen till barn med psykisk ohälsa
”Det är jättesvårt, för man är ganska körd om man inte har någon som hjälper en.” Esther berättar att om inte hennes mamma hade ringt psykiatrin femtioelva gånger så hade hon inte varit uppe och gått i dag.
Hon är ett av de barn och unga som Barnombudsmannen lyssnat på när vi under det senaste året granskat hur mänskliga rättigheter respekteras för barn med psykisk ohälsa. I dag lämnar vi vår rapport till regeringen.
Det har varit skakande att möta barn som under lång tid ensamma har försökt hantera ett tilltagande psykiskt lidande. De berättar om hur vuxna i skolan, i elevhälsan och andra professionella inte har sett signaler eller tagit situationen på allvar trots att barn har ätstörningar, har traumatiserats av kränkningar och mobbning i skolan eller har utsatts för våld och sexuella övergrepp i hemmet.
Vuxenvärlden missar att ur ett barns perspektiv handlar inte tillgänglighet bara om vårdköer. Hindren är många innan man som barn ens hamnar i en kö. Utan föräldrars stöd vet barnen ofta inte att det finns hjälp att få, än mindre var man kan söka den. Ibland kan till och med föräldrar vara själva hindret. En flicka berättar: ”Pappa hade sagt att … om jag snackar med Bup så skulle han läsa mina journaler, för han jobbar i sjukvården.”
Hindren finns också inom barnen själva. De berättar om skammen över att må dåligt. Elise: ”Jag var rädd för att… psykiatrin skulle skratta åt mig. För i mellanstadiet var jag mobbad och jag skämdes jättemycket för det. Jag tyckte inte att jag var värd hjälp.”
På frågan vilket råd barnen ger till andra barn som mår dåligt psykiskt svarar nästan alla som Viktor: ”Det hjälper inte att vara tyst. Man måste prata om det.”
Många barn vi har mött har också tyckt att vården måste bli bättre på att ge barn information och göra dem delaktiga. ”Även om barnet är omyndigt så måste det få säga någonting och man tar hänsyn till dess talan”, berättade Mika. Vi har också hört flera barn berätta hur de själva fått googla för att förstå sin diagnos, eller vad det är för piller de äter och vad det ska ha för effekt.
För de barn som vårdas med tvång, och där psykiatrin har rätt att använda åtgärder som att spänna fast barnet i bälte, är information och dialog om möjligt ännu viktigare. ”Alltså när jag blev bältad, så fick jag ju panik eftersom jag varit utsatt för ett trauma när jag varit fasthållen och då tycker de ju bara att jag är jobbig liksom…”, berättade Paola.
I tvångsvård är ett barn oerhört utlämnat. Trots det är ordet ”barn” frånvarande i lagstiftningen. Samma tvångsåtgärder kan användas mot ett barn som mot en vuxen. Det finns inte heller några särskilda begränsningar eller särskild hänsyn när det handlar om ett barn.
I tvångsvården är det också extra viktigt att vara transparent, att ha god dokumentation och att den står under noggrann tillsyn. Vår granskning visar på motsatsen. Dokumentationen är ibland undermålig och rapporteringen till patientregistret under all kritik. Enbart i vårt urval av kliniker kunde vi räkna till fler bältningar av barn på ett halvår än vad som finns inrapporterat till patientregistret från alla kliniker under hela 2012.
I rapporten till regeringen föreslår vi:
Inrätta en barnlots och stärk elevhälsan.
Följ upp självmord bland barn.
Lagstifta om barns rätt till information och delaktighet.
Skilj på barn och vuxna i lagstiftningen om tvångsvård.
Många barn sa att de talade med oss för att hjälpa andra barn. De vill bryta tystnaden om psykisk ohälsa. Vi är många som nu måste lyssna, tala och agera.
Fredrik Malmberg