Gå inte på myten om fuskarna i (S)in City
Ni har väl inte missat den svenska filmsuccén (S)in City, som både förfasat och förtjust miljoner svenskar?
Filmen börjar år 2006 och Sverige är då ett belägrat land. Av slödder, som beväpnade med läkarintyg och en gränslös lättja, lever på att plundra det andra människor mödosamt åstadkommit. Horder av latmaskar som krälar i ditt anletes svett. Lösdriveriet har blivit en livsstil och en tiggararmé rotar i arbetsförmedlingens soptipp efter räkmackor.
När de inte hittar något glidbart, sätter de här sociala termiterna sig med kupade händer utanför närmsta socialkontor och gråter krokodiltårar:
– En slant.... en slant...
De här förslappade själarna rekryteras framförallt i miljonprogramområdena och indoktrineras sen av socialdemokratin – parasiternas politiska arm.
I det läget, när samhället hotas av kaos och förfall, kommer fyra hjältar in i bilden.
De kallar sig Alliansen och har med sig botemedlet mot lösdriveriet: Arbetslinjen, ett stimulanspaket som blandar sänkta skatter, med sänkt A-kassa och utförsäkringar.
Vaccinet mot lathet börjar genast göra effekt och svenskarna, som drivits till hypokondri efter årtionden av socialdemokratisk förmynderi, börjar återfå arbetsmoralen.
Filmen, som varar i fyra år och fick lysande recensioner av DNs ledarskribenter, var sån publiksuccé att man nu börjat inspelningen av den andra delen, som kommer att pågå fram till 2014. Filmen är en science fiction-film. Tyvärr har folk lurats att tro att det är en dokumentär. Att (S)in City verkligen existerar. Och att det råder ett massmissbruk i Försäkringskassan.
Men det finns inget som styrker den uppgiften. De grundar sig på lösa antaganden som Försäkringskassan själv gjort under hela 00-talet, men som saknar statiskt stöd.
Vilda gissningar som media okritiskt reproducerat, som när TT i mars i år skrev ”Fel och fusk kostar 16,4 miljarder”.
”Föreställningarna om överutnyttjande utvecklades främst av borgerliga ledarskribenter och av arbetsgivarorganisationera, som hade viktiga intressen att försvara. En viktig roll spelades av Dagens Nyheter, som på ledarplats i snart 10 år har propagerat för att framställa de sjukskrivna som inbillningssjuka och ekonomiskt beräknande”, skrev statsvetaren Björn Johnson i en debattartikel tidigare i år. Han har skrivit boken ”Kampen om sjukfrånvaron” där han gör upp med den officiella lögnen och visar att det är en havererad rehabiliteringspolitik och inte fusk som lett till de höga sjukersättningskostnaderna.
DNs ledarskribenter kommenterade inte ens boken.
På samma sätt som de inte kommenterat Dagens Arbetes nyligen publicerade arbete, där man tittat igenom Försäkringskassans siffror. 2009 granskades över 23 000 ärenden. 320 fuskare fälldes i domstol. Det betydde 190 miljoner kronor, vilket motsvarar 0,04 procent av de totala utbetalningarna. Så mycket är fusket värt.
Det borde räcka för att stoppa den borgerliga propagandamaskinen.
Men så kommer inte att ske. För historierevisionisterna på DN är inte ute efter sanningen, de ägnar sig åt att anpassa verkligheten. Och den borgerliga regeringen har stora skattesänkningar att finansiera och då är det lättare att spara in på hypokondriker än på sjuka, på människor som inte vill jobba – arbetsslösare – än arbetslösa.
De har, med framgång, framställt sig själva som det arbetande folkets politiska alternativ, till skillnad från socialdemokraterna som bara omhuldar sociala avarter.
Inte konstigt att 39 procent av de arbetslösa och 51 procent av de som går på sjuk- eller aktivitetsförsäkring röstade på socialdemokratin i senaste valet.
Samtidigt som bara 22 procent av det ”arbetande folket” röstade på socialdemokratin.
Sen de här uppgifterna dök upp i media för några veckor sedan har spridit sig som en löpeld på debattsidor och bloggar. Man har skapat ännu ett vi-och-dem att förhålla oss till. Det Arbetande folket vs Bidragsfolket. Det Goda vs det Onda.
Jag har själv fått många mejl, i samma anda som det här:
”SAP dominerar helt bland invandrare och andra grupper som inte arbetar. Endast 22% av dom som jobbar röstar på socialdemokraterna. Man måste bestämma sig om man vill öka den andelen eller om man vill inrikta sig helt på Bidragsfolket”.
Socialdemokraterna ska inte skämmas över att vara det största partiet bland arbetslösa och sjuka. Det hedrar partiet. Att vinna tillbaka jobbfrågan får inte ske på dessa gruppers bekostnad. De får inte falla in i den borgerliga logiken, där man spelar ut sjuka mot friska, folk i arbete mot arbetslösa. Det är en påhittad och skadlig dikotomi, lika påhittad som manuset i (S)in City.