Låt inte Johan falla i glömska
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-09-26 | Publicerad 2014-09-25
Per Hagman: Över ett år sen senaste livstecknet från ”Mali-svensken”
Trettiosjuårige Johan Gustafsson från Värnamo skulle hösten 2011 ner genom Afrika på motorcykel. En van ensamresenär, nyfiken på världen. I Malis mest berömda stad Timbuktu gjorde den tänkta trippen halt och en annan tog vid.
På en uteservering satt Johan tillsammans med några nyvunna europeiska vänner när sällskapet plötsligt överfölls.
En tysk som försökte göra motstånd sköts till döds på platsen. Johan, holländaren Sjaak och brittiske sydafrikanen Stephen fördes bort.
Det är nu snart tre år sedan.
För en vecka sen var det ett år sedan senaste livstecknet.
Det har påståtts att förhandlingar pågår eller pågått mellan svenska UD och Aqim (Al-Qaidas nordafrikanska kusiner), men oftast har UD hänvisat till Rikspolisen. Kidnappningen är ett polisiärt ärende snarare än ett konsulärt. Eftersom varken någon stat eller myndighet finns att förhandla med.
Att Frankrike på något vis kopplats in är ingen djärv gissning. Men vad svenska polisen eller franska förhandlare gör förblir höljt i dunkel. Som man bara kan hoppas har sina orsaker.
Alla är vi medvetna om Dawit Isaak och de många åren av ovisshet kring hans öde. Därutöver finns okänt antal tillfångatagna eller kidnappade svenskar i världen som vi aldrig hör talas om.
Tystnad kan ifrågasättas, uppmärksamhet likaså.
I fallet Dawit Isaak går empati-industrin på sådant högvarv att den för länge sedan splittrat släkten. Dawits hustru Sofia menade i en intervju i SvD 2011 att de som kämpar för Dawit egentligen slåss för egna intressen, som kändisskap, egna karriärer, politik och uppmärksamhet vid prisutdelningar.
Hårda ord.
Sedan dess har ändå popvideos där popstjärnor poserat för Dawits skull producerats, liksom Free Dawit-organisationens Sitt med Dawit-kampanj imponerat stort på eventbranschen. Som gav den första pris i ”Hetast i Almedalen”-tävlingen 2013. Oräkneliga är de strävsamma linslöss inom kultur- och kändisbransch som låtit sig fotograferas i den mobila låtsascell som färdats riket runt.
Motpolen till empatiindustrin är den diskreta K&R-branschen. K&R står för Kidnap & Ransom (kidnappning & lösensumma) och är en försäkringsbransch vars miljardomsättning ständigt ökar. Vilket är en av anledningarna till att uppskattningsvis endast en tiondel av alla kidnappningar kommer till mediers och allmänhets kännedom.
Mig veterligen saknar Johan Gustafsson tillgång till både K&R och kändisar.
I augusti 2012 träffade tevekanalen Al-Jazeera Johan, Sjaak och Stephen. I inslaget hävdades att Johan haft kontakt med svenska ambassaden i Mali.
I övrigt vet vi mycket lite.
Förra hösten valde Johans familj att göra sin hittills enda intervju. Kring ett köksbord i Värnamo satt föräldrarna och systern och försökte för TV4:s reporter Stefan Borg formulera sin oro och saknad.
För en utomstående är det naturligtvis omöjligt att sätta sig in hur det känns att ha en kidnappad anhörig, men intervjun är mycket gripande.
Johans syster Victoria utbrister vid ett tillfälle i reportaget: ”Världen är till för att upptäckas.”
En självklar och enkel mening. Yttrad med ett skirt stråk av vädjan i rösten.
Våra stängda gränser in till EU hindrar många människor från att upptäcka i världen. Vårt eget privilegium att kunna resa nästan vart vi vill är förknippat med risker.
Nu önskar jag mig sannerligen inte någon Åk hoj med Johan-kampanj, med en kändis grenslande en mc i ett event sponsrat av goodwill-törstande mc-märken.
Däremot finns skäl att påminna om hans öde.
Innan glömskan blir total.
Johan är en helt vanlig dödlig svensk som likt så många andra på egen hand ville upptäcka världen.
Till våren fyller han fyrtio.
Per Hagman