Därför är svenska politiker besatta av Vita huset

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-02-14

Tjänsteman på Rosenbad: Tv-serierna får oss politruker att fantisera om att vi är i maktens centrum

Varför älskar svenska politiknördar att drömma om Vita huset?

Nu har vi fått en ny favoritserie i House of Cards, som kretsar kring paret Francis och Claire Underwood.

Men låt oss prata klarspråk - det är Vita huset som har huvudrollen.

Få regeringsbyggnader har samma lyster, samma aura av glamour och världspolitik. Smaka på orden: The White House. Namnet har en salt bismak av sex, kärnvapen, makt och oerhört välansade gräsmattor.

För oss politiknördar är byggnaden som en helgedom för Stora Frågor och Historiska Beslut.

För en vecka sedan fick en kollega till mig ett brev. Ett riktigt brev, med fint papper. Några vänliga rader bara, där avsändaren tackade för all ovärderlig hjälp under besöket i Stockholm förra året och önskade honom allt gott, undertecknat: Barack Obama.

Min kollega la genast ut en bild av brevet på Facebook, fick snabbt 76 likes och 12 kommentarer i stil med "oootroligt coolt!" innan han ramade in brevet. Det hänger nu på hedersplats i hans tjänsterum. 

Inget kan göra en svensk politiker så stjärnögd som en amerikansk president. Blotta närvaron av en Obama i Stockholm blir en påminnelse om att även en sosse eller centerpartist ingår i samma storpolitiska kosmos, även om hens tjänsterum är på åtta kvadrat och vetter mot en brandvägg.

EU-politik kan aldrig väcka samma känsla av optimism, av vision, ingen blir knäsvag inför en kommissionär. För den svenske politikern är Brysselpolitiken en komplicerad och ofta grå vardag.

När tv-serien Vita huset kom till Sverige hösten 2000 fångade den just vår fantasi om att vara med i maktens centrum. En hel generation svenska politruker och tjänstemän gick varje onsdagkväll i tjänst hos Amerikas president.

Vi älskade att vara hans närmaste team. Vi var pålästa och intelligenta. Vi njöt av att vara med när de svåra besluten togs, när allt stod och vägde. Världen graviterade kring oss för en stund.

Serien påminde oss om storheten, om makten och härligheten, om varför vi arbetade med politik.

Sittande vid våra datorer med en tröttsam bakgrundspromemoria om svensk-finska handelsrelationer eller ett reviderat utkast till en motion kunde vi blicka upp från tangentbordet och tänka: jag är en del av något större.

När jag började på Utrikesdepartementet 2003 var serien inne på sjunde säsongen. Min chef på presstjänsten jämförde sig med Vita huset-karaktären CJ, och brukade halvt på allvar, halvt på skämt ha gående möten i korridorerna. Walk with me.

Pressfolket på Rosenbad var som besatta. Alla såg Vita huset. Att ha koll på serien var en given icebreaker, att bolla Aaron Sorkins snygga oneliners visade att du verkligen brydde dig om ditt jobb. Sam, CJ, Toby och de andra karaktärerna blev förebilder och fiktionen formade vår verklighet.

Aldrig har regeringsbyggnaden på 1600 Pennsylvania Avenue NW känts så skimrande som under de åren. Vi var del av en hjältesaga, som substitut för en kanske mindre heroisk vardag.

Idag lever vi i en annan värld, post-Lehman Brothers. USA är en splittrad nation. Den strålande idealismen från Vita huset har ersatts av de machiavelliska maktspelen i House of Cards.

Den serien låter oss inte drömma om att vara del av stor och viktig politik. Det finns inget samhällskontrakt, ingen vision, bara rå ambition. Frank Underwood skulle hånskratta åt Toby.

I House of Cards har vi lämnat de intelligenta samtalen om Viktiga Frågor och blivit assistenter åt en galen realpolitiker som ser Washingtons lobbyiststråk K Street som sin privata krigszon. "För sådana som oss, som klättrar upp i näringskedjan, finns ingen barmhärtighet", slår kongressledarmot Underwood fast.

Inte lika härligt stoff för en svensk politikers dagdrömmar kanske, men delikat underhållning.

Andreas Norman