Vår industri hämmas av brist på ingenjörer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-05-05
Debattörerna: Varför blockerar departementet lösningen på ett akut problem?
Svensk industris tillväxt på internationella marknader är central för landets välfärd och sysselsättning. Den allt snabbare förändringen i internationell ekonomi ställer nya tuffa krav på teknikföretagens förmåga att anpassa sig i global konkurrens.
För att hävda sig i konkurrensen behöver företagen anställa ingenjörer med rätt kompetens. Men bristen på modern ingenjörsvetenskap har redan nått kritisk nivå. Orsaker kan sökas i låg tillströmning till de tekniska högskolorna, för långa studie- tider och hög andel avhopp från utbildningen. Lägg därtill att många som jobbar som ingenjörer saknar formell utbildning. Enligt prognoser kommer det att saknas 50 000-80 000 ingenjörer i svensk industri under de kommande åren.
Det är i denna bistra verklighet som många företag lever.
Det saknas effektiva åtgärder. Det tar, i bästa fall, nio år för en gymnasieelev som bestämt sig för en yrkeskarriär som ingenjör. Det finns starka skäl att åter ta upp möjligheten att vidareutbilda invandrade arbetslösa ingenjörer och göra dessa anställningsbara i svensk industri. Det finns 1 600 utländska ingenjörer inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Nuvarande arbetsmarknadspolitik har utarmat möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning, som nu är nere på historiskt låga nivåer, trots att ingenjörsjobben finns!
Ett hinder är också ensidig inriktning på korta utbildningar. Ingenjörsvetenskap har ett bäst före-datum. Området är enormt och under ständig expansion. Arbetslösa ingenjörers påbyggnad måste ha ett visst omfång så att kunskaperna blir av bestående värde. Speciella målgrupper kräver speciella lösningar.
Ett antal akademiska lärare från tekniska högskolor och universitet har under längre tid bedrivit en framgångsrik ettårig arbetsmarknadsutbildning på avancerad teknisk nivå för nämnda målgrupp, inom områdena analog och digital elektronik och datavetenskap, med industriell tillämpning. Minst 90 procent som genomgått kursen har efter utbildningen fått välbetalda jobb som ingenjörer.
Här öppnas möjligheter till en nationell lösning på ett akut problem. Presumtiva kursdeltagare finns, utbildningskonceptet är väl beprövat, behovet är mycket stort, men ändå blockeras kursen sedan några år av både Arbets- förmedlingen i Stockholm och Arbetsmarknadsdepartementet. Som förevändning för att slippa en diskussion i sak anger man bland annat ett oklart regelverk. De få svar som hittills lämnats ger inte ens en antydan om varför denna lyckade utbildning inte får fortsätta. I tider av omfattande brist på ingenjörer med adekvat utbildning finner vi detta ytterst anmärkningsvärt!
Ansvariga myndigheters oförmåga att hjälpa dessa personer till meningsfulla arbeten är uppenbar. Sverige intar en generande bottenplats i OECD:s undersökningar. I stället för flexibel arbetsmarknadspolitik som gynnar företagens behov och inte stänger ute dessa personer från arbetsmarknaden, har man låtit målsättningen med arbetsmarknadspolitiken – tillväxt och utveckling – förfalla.
Mot denna bakgrund frågar vi arbetsmarknadsministern om den förda politiken, som leder till stora rekryteringsproblem, är rimlig? Hur ser du på det faktum att företag i denna situation överväger att flytta verksamheten utomlands? Vilket besked vill du som ansvarig minister ge invandrade ingenjörer som tröttnar och lämnar Sverige?
Hur tänker du agera för att den efterfrågade, framgångsrika vidareutbildningen i Uppsala på hög teknisk nivå får en ny start?
Björn Sällström,
personaldirektör, Volvo Personvagnar.
Carina Lindfelt,
avdelningschef Arbetsmarknad, Svenskt Näringsliv.
Stefan Fölster,
adjungerad professor KTH, chef Reforminstitutet.
Ola Asplund,
utredningschef, IF Metall.
Åsa Sohlman,
universitetslektor, särskild utredare av arbetsmarknadsutbildningar.
Tryggve Mathiesen,
civilingenjör, CTO Bitsim, ledamot i Chalmers styrelse för Elektro.