Skärp tillsynen av privata vaktbolag

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-02-10

Debattören: Samhället måste kunna åtgärda strukturella brister

Hur många ”enskilda rötägg” krävs det för att vi ska börja tala om strukturer? Många har i dagarna förfasats över ett par ordningsvakters brutala gripande av en nioåring på Malmö Central. Brutala ingripanden rapporteras med jämna mellanrum och oftast beror rapporterna på att en vaken allmänhet har dokumenterat det inträffade.

Ordningsvakter och väktare gör många ingripanden varje dag. Flertalet är säkert odramatiska, men vad som händer när kamerorna inte är på plats kan vi bara gissa oss till. Den uniformerade personalens vittnesmål värderas nästan alltid högre än vittnesmål från vittnen och drabbade. De som grips är inte sällan personer som på något sätt är i en svag ställning och ofta har de dessutom precis begått någon form av brott. Den som vägrat lämna en plats, snattat något eller varit berusad har låg trovärdighet i rättsväsendets ögon.

Personer i en väktar- eller ordningsvaktsuniform hamnar i en särskild maktposition. Bara 80 timmars utbildning skiljer en nyutbildad sådan från oss andra, men på denna tid förväntas de bland annat lära sig att hantera stökiga personer i svåra situationer på ett korrekt sätt. Den som får panik av att gripas kan med relativt milda kroppsrörelser göra sig skyldig till våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd.

Väktare och ordningsvakter utgör ett förstärkt skydd på offentliga och privata platser när polisen inte kan närvara. Men det är inte bara deras utbildning som väger lätt jämfört med polisens, samhället saknar också nästan helt insyn i branschen. Utomstående vet mycket lite om hur den fungerar internt. Privata företag omfattas inte av någon offentlighetsprincip och kan inte granskas på samma sätt som polisen.

I min bok ”Grip till varje pris” visar jag hur vaktbolag på uppdrag av SL har kartlagt och registrerat unga som misstänks för klotter, samtidigt som bolagen rutinmässigt har arbetat civilklätt och med gömda väktare, i strid med reglerna. Trots upprepade uppgifter om missförhållanden har denna verksamhet pågått sedan 1996, mycket på grund av brister i tillsyn och insyn men också till följd av ett relativt ointresse från allmänheten. De drabbade är ofta i nedre tonåren.

Bevakningsföretag är visserligen underkastade olika former av tillsyn, men resurserna för denna tillsyn är högst begränsad och består i huvudsak av återkommande, i förväg aviserade inspektioner i företagens lokaler. Där konstateras eventuella uppenbara brister och personal intervjuas. Allt kan lätt riggas för att missförhållanden och tvivelaktiga metoder ska hållas dolda. Vaktbolagen har allt att förlora på att bekräfta uppgifter om sådant som strukturell våldskultur eller olagliga register.

Eventuella utredningar om brister kan ta flera år och slutar inte sällan med att eftersom företaget har bytt personal på nyckelpositioner anses bristerna vara utagerade och en byråkratisk reprimand räcker. Om regler och lagar av praktiska skäl har brutits är det enkelt att fortsätta med praktiken tills det avslöjas på nytt efter några år, och situationen kan åter lösas med personalomsättning.

Det här är inte en hållbar ordning när utvecklingen går mot att privata vaktbolag tar över allt mer av polisens uppgifter. Insynen i bevakningsbranschen måste öka så att samhället kan få grepp om brister i de fall där de är strukturella, särskilt när uppdragsgivarna är offentligt ägda institutioner. Tillsynen mot företagen måste bli mer omfattande och ges större befogenheter så att tillsynsmyndigheterna inte är hänvisade till att lita på företagens egna utsagor. Först då har branschen en rimlig chans att bli självsanerande.

Kolbjörn Guwallius