Är det bara vita cis-män vi kan relatera till?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-10-03
Regissör: En kamp att få göra film ur ett annat perspektiv
”Ropen skalla, transroller åt alla”, utropade en kulturtext i DN i somras. Vid första anblick låter det gött. Men min erfarenhet är dessvärre att ”alla” oftast visat sig vara synonymt med vita män (oqueera, cis – vad du nu vill kalla dem).
”Alla ska få spela alla.” Jag tänker på alla otaliga gånger det sades under processen med min film ”Någonting måste gå sönder”, och vad det innebär att inom svensk och nordisk film kämpa för att göra en film som inte berättas från (den strejta) killens perspektiv.
”Någonting måste gå sönder” handlar om Sebastian/Ellie som kämpar för kärlek och närhet i stockholmsnattens skogar. En natt träffar Sebastian Andreas, en strejt kille i skinnjacka. De blir de först bästa vänner, sedan älskare, trots Andreas oförmåga att acceptera sin egen sexualitet och Sebastians sanna jag.
Jag tänkte att Sebastian skulle kunna vara spelad av vem som helst – av alla. Jag hade nämligen den naiva idén att en transperson skulle kunna gestalta känslor och ha kärleksrelationer som alla kan spegla sig i.
Vi anlitade en castingbyrå och bad dem om ett så brett urval som möjligt: amatörer, professionella skådespelare och med olika etnisk bakgrund. De nickade och sa: ”spännande!”
Dom återkom med cirka 20 provfilmningar med modellkillar med skådespelareutbildning, alla vita. När jag frågade varför urvalet var så snävt var svaret att ”bra skådespelare kan spela allt”.
Då föreslog jag att vi skulle testa att streetcasta några androgyna personer – de föreslog att Bill Skarsgård skulle spela Sebastian (inget ont om Bill).
I manusproccesen kom samma idé upp gång på gång, att byta huvudkaraktär på filmen. ”Handlar inte filmen egentligen om Andreas?” ”Är det inte egentligen en film där en vanlig kille upptäcker något mystiskt och är med om ett äventyr – det är något alla kan realtera till”.
Och skulle den handla om en transperson så måste det vara en komma ut-berättelse. Antingen borde hen genomgå en könskorregering eller åtminstone komma ut inför sina föräldrar. På sätt kan filmens slutkläm vara att hen blir accepteras av ”oss” = ”alla”?
Jag kom till en punkt då det blev självklart att en transperson måste få huvudrollen, när jag mötte all transfobi och okunskap i den svenska filmvärlden. Jag kom till en punkt då det var självklart att en transperson måste få huvudrollen när jag mötte Saga Becker, som fick rollen som Sebastian/Ellie. Det är hennes historia, det är allas historia.
En känd och väl anlitad castare frågade mig förra veckan på en branschfest om Saga Becker hade ”ja du vet blivit en kvinna fullt ut?” Ja vad menar du, om hon har operat sig och tar hormoner, frågade jag. ”Om hon var kvinna så skulle hon kunna få massa jobb”. Men annars?
Jag och Saga var på Tribeca filmfestival tillsammans. På prisgalan kom flera i juryn för ”bästa skådespelerska” fram och beklagade sig inför Saga. De hade kämpat för att hon skulle få priset som istället gick till en skådespelarutbildad cis-kvinna.
Vill vi att idén om att den vita cis-mannen som mänsklighetens mall ska fortsätta att råda i all evinnerlighet? Vi får se hur modiga guldbaggejuryn är i vinter. Och om Saga blir nominerad till bästa manliga eller kvinnliga huvudroll, eller om hon tar hem allt. För om en kvinna vinner bästa manliga huvudroll – först då kan vi funderar på att gå med i kören som skallar för ”transroller åt alla”.
Ester Martin Bergsmark
Regissör