Kära köttberget, dela med er av er trygghet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-11-17 | Publicerad 2015-11-13

Debattören: Dagens unga har inte alls samma möjligheter som 40-talisterna

DEBATT. Varför protesterar inte unga människor längre? Var är dagens ungdomsrevolt? Det var frågor som representanter ur det så kallade köttberget, alltså 40-talisterna, ställde till mig när jag var ung på 1990-talet. Samma frågor ställer de till dagens unga.

Jag undrar: Är det verkligen en fråga vi behöver ställa?

Nu när SVT vill göra ett trevligt tv-program om den bångstyriga 40-talistgenerationen som rimligtvis borde vara på väg att gå i pension och därmed lämna över en massa tomma stolar på arbetsplatserna runt om i landet (detta kan verkligen ifrågasättas – slutar de någonsin jobba?), kan det vara dags att titta på vilket samhälle 40-talisterna har lämnat efter sig, till generationerna som följde på deras. Jag misstänker att vi där kan finna svaret på den uteblivna ungdomsrevolten.

För att kunna ta steget från barn till vuxen krävs att tre av livets storheter fungerar: utbildning, bostad och arbete.

Medan många ur 40-talistgenerationen hade en historisk chans att göra en klassresa, och skaffa sig utbildningar som deras föräldrar bara kunde drömma om, ser vi i dag en motsatt utveckling där den sociala bakgrunden får allt större betydelse för hur du klarar skolan – en skola som blivit allt mindre likvärdig för varje år som går. Nedmonteringen av skolan började under 1990-talet och har fått katastrofala följder. Bara förra året gick 23 procent av alla elever ut grundskolan utan fullständiga betyg. Samtidigt har det blivit svårt att få ens de enklaste jobben utan gymnasiekompetens.

När 40-talisterna var unga, kunde de få ett jobb på nolltid – arbetsmarknaden skrek efter arbetskraft. I dag är etableringsåldern, alltså den ålder då man är etablerad på arbetsmarknaden, 28 år. (Tidigare var den 20-21 år.)

När 40-talisterna ville skaffa sig en bostad, tog de bara över ett tomt hus och kallade det ”ockupation”. Sedan köpte de bostadsrätter för tiotusen spänn, bostäder som i dag är värda miljoners miljoner. Vilket i sin tur lett till att en ung person måste spara till en kontantinsats på flera hundra tusen kronor för en sketen enrummare och ändå kan nekas ett lån, på grund av den osäkra inkomst som uppstår när allt man erbjuds är visstidsanställningar eller vikariat på så kort varsel att den som råkade gå på toa medan sms:et kom, missade chansen.

Det saknas inte saker att protestera emot i dag, tvärtom borde unga människor revoltera mer än någonsin. Men som ni märkt finns en stor skillnad mellan dagens unga och 40-talisterna: 40-talisterna behövde aldrig oroa sig för att förlora själva grunden för sin existens: tak över huvudet och en regelbunden inkomst.

Jag tror att en ungdomsrevolt kräver en viss känsla av trygghet, som unga människor i dag saknar.

Den arbetsmarknad som 40-talisterna lämnade efter sig gav dem själva många fina positioner och ett stabilt underlag för pensionen, men redan på 1990-talet började grunden att rämna för oss som var unga då. I dag är många unga utlämnade åt en osäker, eller ”flexibel”, arbetsmarknad.

Men grattis till er, 40-talister, som sitter med generösa pensioner och håller i bostäder som är värda massor. Jag skulle önska att ni, innan ni försvinner i väg till vinterboendet i Spanien, kunde fundera över hur ni skulle kunna dela med er lite av er trygghet, hur ni skulle kunna återuppliva er gamla slogan ”solidaritet”. Kanske kunde ni hyra ut era boenden utan vinst, eller se till att ert jobb ersätts av någon som får en fast anställning trots att den är under 30? Bara några förslag.

Jag tror så här: Dela med er av er trygghet. Sedan ska ni få se på ungdomsrevolt.

Ana Udovic