Att höja lägstalönerna slår mot lågavlönade
Almega: För våra företag väntar personalneddragningar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-12-10
DEBATT. En höjning av de lägsta lönerna kan tyckas både lovvärd och solidarisk, men riskerar att stjälpa mer än den hjälper.
När Sverige nu går in i den allvarligaste lågkonjunkturen på mycket länge är det extra viktigt att både behålla de jobb som finns och samtidigt ha låga trösklar in på arbetsmarknaden för alla dem som står utanför.
Såväl LO:s medlemsförbund som facken inom industrin har framfört en låglönesatsning som ett av huvudkraven i de kommande förhandlingarna om det så kallade märket. Dessa låglönekrav går ut på att lönerna höjs mer för de som tjänar minst.
Argumentet är att allt omkring oss har blivit dyrare och att många människor går en bister ekonomisk framtid till mötes. Lovvärt kan tyckas, men effekterna riskerar att bli de motsatta.
Sverige är på väg in i en allvarlig lågkonjunktur. Jobb kommer helt säkert att försvinna. Frågan är bara hur många som kommer att bli arbetslösa.
Med låglönekraven blir det dessvärre de människor med minst marginaler som löper störst risk att förlora jobbet.
I den svenska arbetsmarknadsmodellen, som både fack och arbetsgivare värnar och står bakom, är märkessättningen helt central. Märket anger löneökningsnivån som ska gälla för hela arbetsmarknaden.
Kostnadsökningen som alltså utgår ifrån läget inom den exportberoende industrin ska kunna bäras av alla företag, oavsett verksamhet eller branschtillhörighet.
Och det är här problemen med en kraftig ökning på de med lägst löner blir uppenbara.
För de flesta företag är medarbetarna den viktigaste tillgången. Det gäller inte minst inom tjänstesektorn. Här utgör personalkostnaderna dessutom den absolut största delen av företagens totala kostnader. Samtidigt är sektorn långt ifrån homogen.
Bara inom Almega samlas ett 60-tal branscher med alltifrån serviceintensiva till högteknologiska företag.
Ett låglönekrav kommer innebära kraftigt ökade lönekostnader för hela branscher där just många med låga löner arbetar.
För äldreomsorgen, städ- och callcenterbranschen skulle fackens märkeskrav på 4,4 procent i realiteten bli mellan tio och 30 procent högre. Det enda sättet för dessa företag att motverka denna ökade kostnad är genom personalneddragningar.
Att bli arbetslös i dag, när inflationen skenar och räntorna stiger, vore djupt olyckligt. Speciellt för de som redan lever på marginalen.
Dessutom skulle låglönekraven kraftigt försvåra inträdet på arbetsmarknaden för de som i dag står utanför. Sverige har redan i dag relativt höga lägstalöner – för den som fyllt 22 år ligger lägstalönen, enligt städavtalet med Fastighetsanställdas förbund, på 24 699 kronor i månaden.
Samtidigt är närmare 160 000 människor långtidsarbetslösa.
Att i detta läge genomföra kraftiga låglönehöjningar skulle ytterligare höja tröskeln in på arbetsmarknaden med ett ökat utanförskap och en ökad utslagning som följd.
Dessbättre finns det andra, strukturella reformer som skulle gynna de med lägst löner utan de skadliga effekter som låglönekravet skulle medföra.
Genom att sänka skatten på arbete för de med lägst inkomster skulle dessa inte bara få behålla mer av sina intjänade pengar. Incitamentet för arbete skulle också öka, vilket på lång sikt skulle gynna oss alla.
I akuta situationer kan det vara lätt att fatta förhastade beslut. Samtidigt är långsiktighet viktigare än någonsin.
En kraftig ökning av de lägsta lönerna skulle i dagens läge vara mycket olyckligt, även om den sker i största välmening.
Ann Öberg, vd, Almega
Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef, Almega
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.