Lätt att reducera antalet självmord

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2014-09-27 | Publicerad 2014-09-26

Debattören: Bygg kriscenter som fångar upp människor i riskzonen

När någon tar sitt liv påverkas minst tio personer i närheten. Många efterlevande får svårt att klara arbetet. Åtskilliga förlorar kontakt med tidigare vänner och flera av de drabbade tar i slutändan själva sitt liv.

De flesta som utför ett självmordsförsök överlever. Men var tionde kommer att göra ett eller flera försök, och dö genom självmord, ofta inom ett år efter det första försöket. Gemensamt är att efterlevande och suicidala har ett stort hjälpbehov. Den hjälpen är alltför ofta djupt otillräcklig.

Jag har stött på efterlevande som fått dödsbud på telefon, som själva får ringa upp den andra föräldern och berätta vad som hänt, som hamnat i djupa och långvariga kriser och därför fått svårt att klara av tillvaron. Det finns alltför många exempel på drabbade som inte ser någon annan utväg än att själva ta sitt liv.

Några skäl till varför det är så här beror på tabun kring psykisk ohälsa och okunskap om vad som behöver göras. Dessutom har journalister under lång tid varit rädda för att bidra till självmorden genom att rapportera på fel sätt. Så hellre än att göra fel har man inte gjort något alls. Det är samma rädsla som efterlevande ofta upplever när tidigare vänner slutar att höra av sig. Många vet inte vad de ska säga och hellre än att säga fel saker gör man ingenting. Det säger sig självt att en sådan inställning gör ont värre.

Det positiva är att vi i dag vet hur vi skulle kunna hjälpa de drabbade. För nästan alla som tar sitt liv är deprimerade eller lider av en annan psykisk sjukdom. Depression är behandlingsbart. Andra psykiska sjukdomar kan vi också i stor utsträckning behandla, eller lära oss leva med.

Det är inte svårt att identifiera dem som behöver hjälp. Det svåra är att snabbt erbjuda dem rätt stöd på rätt plats under tillräckligt lång tid. Därför behövs kriscenter runt hela Sverige med specifik inriktning på att söka upp efterlevande och de som genomfört självmordsförsök. Vinsterna skulle bland annat ge ökad psykisk hälsa, färre depressioner, färre självmordsförsök, färre självmord, ökade skatteintäkter och ett kraftigt minskat lidande för mängder av människor. Tidigare Räddningsverket, nuvarande MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har räknat ut att om man satsar cirka 19 miljoner kronor och lyckas rädda en person från att ta sitt liv så är satsningen ekonomiskt försvarbar.

Det innebär att om vi kan rädda tio personer från att ta sitt liv så motsvarar det en årlig satsning på cirka 190 miljoner kronor.

Kostnaden för alla självmord och självmordsförsök uppgår till mångmiljardbelopp, varje år. Men de pengar som i dag satsas på att förebygga just självmord är små rännilar i jämförelse med behovet. Den statliga myndighet som ansvarar för att forska kring självmord och ta fram självmordsförebyggande program, NASP, får ynka tre miljoner kronor i statligt stöd.

Det är som att hälla ett glas vatten på ett brinnande hus.

NASP skulle kunna leda och samordna arbetet med att bygga upp ett stort antal kriscenter runt om i Sverige. Men då krävs en ordentlig finansiering under lång tid. Vinsten för samhället i form av ökade skatteintäkter, för efterlevande som annars skulle drabbas av en livslång sorg och inte minst för alla som skulle leva normallånga liv, bör mycket väl motivera en sådan satsning.

Arbetet med att förebygga självmord har aldrig varit i närheten av att finansieras med tanke på behovet.

Låt oss ändra på det nu så kan de som tar sitt liv bli betydligt färre.

Alfred Skogberg