Därför behöver män leka med andra män

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-03-06

Elise Claeson: Besvikna feminister måste inse att kvinnor har den verkliga makten

Josephine Bornebusch och Johan Rheborg i Solsidan. Att kvinnan bestämmer i hemmet passar inte in i feministernas könsmaktsordning, enligt debattören.

Män är inte djur – män är barn, skriver den besvikna feministen Karin Magnusson i en kolumn på debattsidorna (19/2). Könsmaktsordningens välkända analys om hur män är verkar inte stämma. Visst, det finns machodjur som sextrakasserar kvinnor på landets teatrar, men de är ju ganska få, alltför få. Och en och annan våldtäktsman och hustrumiss­handlare har vi lyckats bura in, men de är också få, alltför få. Den stora massan av män verkar vara som männen i TV 4:s ”Sol­sidan” och i ”Lille­ Fridolf”: omogna,­ hunsade pojkar som styrs av sina fruar, som uppträder som sina mäns mammor.

Lille Fridolf-pojken är den gylfputande teaterdämonens andra sida. Skriver egna regler, tar sig friheter ingen annan får, stannar helst kvar i gillestugan och lirar ett varv rundpingis till, klagade Magnusson. Hur blev det så i världens mest jämställda land, undrade även SVT:s ”Agenda” för en vecka sedan.

Enligt genushandböckerna borde ju männen vara hustyranner, inte kvinnorna. Behagar filmmakarna skämta med oss eller skildrar de en okänd verklighet som ingen upptäckt, förrän nu?

I ”Agenda” försökte alla skämta bort alla frågor; det här är roligt, vi ska skratta åt det här – i själva verket är män maktdjur; vi bara låtsas att de är barn; vi vänder på könsrollerna, då blir det bra tv.

Men när vi ser oss omkring upptäcker vi att verkligheten överträffar tv och film. Jag kan inte komma på någon familj jag känner där inte mamman och hustrun är den som bestämmer det mesta i den lilla världen. Så gott som alla familjer, släkter, grannskap är matriarkat, det är kvinnorna som styr och ställer i fråga om familjemiddagar, julfirande, semester, grillfester...

Männen och barnen är statister i dessa skådespel där kvinnorna är regissörer och spelar huvudrollerna. Så här har det varit sedan vi levde som jägare och samlare på Afrikas savanner och samlades vid lägerelden, där kvinnorna förmodligen fördelade jaktbytet.

I byarna var det kvinnorna som bestämde allt, skriver P O Enquist i ”Musikanternas uttåg”, en berättelse om bondesamhället för mer än hundra år sedan.

När män gifter sig tar hustrun över mammans roll som förälder. Därför förlorar män oftare än kvinnor fotfästet vid skilsmässor. De förlorar sin mamma. Därför uppför sig män som barn i våra hem och bostadsområden. De är vana vid att mamma styr över deras liv.

För att komma undan och få lite andrum, skapar män kvinnofria öar där de kan leka pojklekar. Kvinnor låter dem hållas; precis som barnen måste få leka med andra barn, måste männen få leka med andra män. Det gör att hustrun/mamman får mer tid att planera familjens liv.

Det här pratar vi sällan om; det passar inte in i den feministiska ordningen över hur Sverige är. Den säger att kvinnor är maktlösa, eftersom vi inte sitter i börsbolagens styrelser och ledningsgrupper. Att ha makt i hemmet och familjen är ingen riktig makt, eftersom makt över människor inte är lika viktigt som makt över pengar. Eftersom mannen ofta tjänar mest har han alltid makten, även i hemmet. Tror feministerna.

Man behöver inte ha sett ”Våra värsta år” för att veta att det är fel. Pappa Al Bundys pengar rycks snabbt ur hans händer av hans fru Peggy. Det är hon som är chef över hushållskassan, det vill säga hans pengar. Så är det i nästan alla familjer. Mommy rules.

Bra film och tv är sällan påhittad; bra film och tv skildrar verkligheten – det är därför den är bra och rolig. Vi känner igen oss.

Elise Claeson

Följ ämnen i artikeln