Inget testar vår tolerans som moskébyggen gör
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-02-06
Debattören: Alla vinner på att Sverige får fler moskéer
Fredrik Reinfeldts framträdande i ”Agenda” (1 februari) framkallade hos oss mångfaldsvänner en viss nostalgi. Inte minst vid åminnelsen av Moderaternas kampanjlåt som gick: ”bygg en moské baby, bygg gärna tre”. Det känns som en svunnen ålder av tolerans och framtidstro, inte som 2010. Någon sirensång för att ”locka tillbaka” väljare från SD är det inte. De nya Nya Moderaterna lär sjunga om annat.
Den 28 januari handlade ”Uppdrag granskning” om islamofobi, vilket den tidigare statsministern bland annat inbjöds för att kommentera. I programmet behövde de grävande journalisterna inte gräva särskilt djupt. Dolda kameror var snudd på överflödiga. Eller som den ärlige Trollhättebon säger om muslimer i programmet: ”De är ett pack.”
Och packet ska naturligtvis inte få sin moské. Den sverigedemokratiske lokalpolitikerns motivering var något mer slipad: ”En till moské kommer att bidra till splittring i samhället.” Reportern gjorde sitt bästa för att få klarhet i vad som egentligen menades, men kom ingenvart. Problemet är att flertalet tittare förmodligen var nöjda med svaret, som trots sin oklarhet var klart nog.
Ett moskébygge i väst är motsvarigheten till en Prideparad i öst. Ett frihetstest som mäter den faktiska, inte den inbillade toleransen i ett samhälle.
Det är långt ifrån bara Sverigedemokraterna som skyr tanken på en moské i sin horisont. Många svenskar skulle föredra en bokstavlig törn i ögat. Bortförklaringarna briljerar i sin diplomati: ”Det passa inte in i stadsbilden.” ”Islam är inte vår statsreligion.” Och så detta med splittring.
”Uppdrag granskning” visar i vilket eländigt skick det islamiska samfundet är i vårt land. Någon organiserad massrörelse på frammarsch är det inte. Snarare en påtagligt marginaliserad, röstsvag och resurssvag grupp vars religionsfrihet förpassats till källaren. Dessa lägenhetsmoskéer, källarmoskéer som den i Eslöv, är ingenting annat än studentrum med bönemattor. Trots att lokalen omöjligt kunde vara mer undanskymd stack den i ögat på en pyroman. Minbaren (predikstolen/trappan) i Trollhättans sunnimuslimska lägenhetsmoské verkade som gjord av lego.
Muslimer som samlas och ber ovan jord, utan att trängas och gömmas, vinner alla på. De troende får utöva sin bönestund såsom den bör utövas, i ett land där sådant är självklarhet. Det betyder mycket. Även ”islamskeptikerna” borde inse moskéns fördelar. Det är svårare att konspirera, om man är så lagd, i en större församling. Det är svårare att uppbåda hat i ett luftkonditionerat utrymme. Dåden från Drottninggatan i Stockholm till Charlie Hebdo i Paris begicks av unga män som brutit med sina imamer i väst, trötta på deras ”inställsamhet” och mjuka stil. Det var när de lämnade moskén som problemen började.
Islam genomlider ett stort auktoritetsproblem. Tonåringar med dator och kamera börjar predika och kallar sig imamer. Anwar al-Awlaki, internets bin Laden, var självlärd. Kouachibrödernas andliga ledare var en 30-årig vaktmästare. Usama bin Laden var redovisningsekonom. Hans nummer två, Ayman al-Zawahiri, är läkare. En beundransvärd profession, men otillräcklig för att utfärda en genomtänkt fatwa. Imamen leder inte bara bönen, utan agerar även som ”ansvarig utgivare” för det tankematerial som moskén producerar. Ansvarsutkrävande blir lättare och ansvarstagande troligare.
De riktigt islamskeptiska vet i värsta fall var de ska deponera sina grishuvuden. Och de riktigt toleranta har en alternativ lokal till skolavslutningen. Så bygg en moské, baby.
Alen Musaefendic
Skribent