Polisens lista spär på ”vi mot dem”-känslan

Debattören: Det här hjälper inte utsatta områden

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2021-10-16

Att ett område hamnar på Polisens lista över ”utsatta områden” får konsekvenser. De lite hårdare grabbarna som redan känner en vanmakt bröstar upp sig ytterligare och får en kraft i "coolhetsfaktorn" av att deras område har hamnat på listan, skriver Ihsan Kellecioglu.

DEBATT. Polisen har nu släppt sin efterlängtade information om sin lista på ”utsatta områden”.

För oss som jobbar med sociala frågor är det lite som när SVT ska presentera årets artister i Melodifestivalen eller när Sveriges radio ska presentera årets sommarpratare. Det byggs upp en förväntan med hög spänningsfaktor.

Jag är såklart ironisk, men det är en lista som ges stor uppmärksamhet på lokal och nationell nivå. Det blir en referensram som är problematisk.

För att lista saker på det här sättet kan få flera konsekvenser för dessa områden. Jag skulle vilja presentera sex olika konsekvenser som är avgörande: 

  1. Politiker och tjänstepersoner skäms och ser till att ta listningen på allvar och genomför seriösa och kraftfulla åtgärder för att inte vara kvar på listan. I värsta fall försöker man gentrifiera områdena genom att ”flytta” bort utsattheten.
  2. De lite hårdare grabbarna som redan känner en vanmakt bröstar upp sig ytterligare och får en kraft i "coolhetsfaktorn" av att deras område har hamnat på listan. Genom sin vanmakt så får och tar de makt på ett destruktivt sätt.
    De lite mjukare grabbarna säger ”äh, jag kommer inte komma någonstans i livet, jag bor ju i x område”. Och därmed förstärks maktlösheten ytterligare.
    Som en kille säger i Brås rapport (2019) ”Skjutningar i kriminella miljöer”: ”Vi bor i områden där det ständigt skrivs om att vi är dåliga. Föräldrarna säger att du har varit dålig. Socialtjänsten säger att du är dålig. Vi får en massa etiketter så vi tänker okej, det här är min verklighet, det är så det ska vara”.
  3. Projektsamhället använder listan för att göra projekt i områden de aldrig satt sin fot i eller ens visste hade utmaningar. Bidragsgivarna får i uppdrag att fördela extra medel till de listade områdena.
  4. Folk som inte bor i dessa områden stigmatiserar ytterligare och fördomarna mot de boende förstärks. Känslan av ”vi och dem”-samhället förstärks. Det blir ännu svårare för kommuner att skapa gemensamma skolor och mötesplatser för barn mellan olika områden.
  5. Varje gång media rapporterar om dessa områden så nämner de listan upprepande som "x är enligt polisens rapport ett utsatt område". Den territoriella stigmatiseringen förstärks därmed vid varje inslag.
  6. Boende som trivs i sitt område får varje gång de har ett möte med journalister alltid säga samma sak "vi trivs i vårt område, kan ni sluta att bara rapportera om de negativa sakerna".
    Boende får alltmer fokusera på att försvara sig än att försöka skapa en varaktig förändring genom politisk påverkan.

Stigmatisering är en av de minst debatterade frågorna i vårt samhälle i dag. Det är dock en av de mest avgörande. Forskaren Susanne Urban skriver så här i Fores rapport ”Hela staden, bryt segregationen” (2017):
”…om de områdesbaserade insatserna som har till syfte att ”lyfta” bostadsområdet samtidigt pekar ut området som ett problemområde som behöver förändras, riskerar det att göra mera skada än vad den lokala insatsen någonsin kan tänkas bidra med.”

De insatser som du som kommunpolitiker eller bidragsgivare initierar i ett visst område kan kastas i sjön direkt om du samtidigt stigmatiserar och förstärker ”vi och dem”-känslan med din retorik. Och tyvärr förstärker polisens lista just det.

Det blir inte bättre av att kommunföreträdare hittar positiva delar med att vara med på listan. Mats Gerdau (M) från Nacka kommun säger i en intervju för DN: ”Vi får ta det goda med det onda, nu kommer polisen prioritera området högre än tidigare”.

Men är det verkligen fler poliser dessa områden behöver eller fler socialpedagoger, fungerande skolor, kuratorer och mötesplatser? Finns det en lista för bristen av såna funktioner i specifika områden?


Ihsan Kellecioglu, fristående debattör med 15 års erfarenhet av att ha arbetat med barn- och ungdomsfrågor kopplat till segregation. Har tidigare arbetat på bland annat Rädda Barnen, Delegationen mot segregation och nu på Amnesty.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.