”Här är vi kvinnor som inlåsta i burar”

Debattörerna: Lyssna på vittnesmålen och ställ krav på Saudiarabien, Stefan Löfven

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-05-04

Andreas Halse och Camilla Starck: ”Saudiarabiens beteende har alltför länge varit underförstått accepterat. Sveriges och Norges regeringar tiger om hur de röstade i valet av Saudiarabien till FN: s kvinnokommission, trots att landet borde betraktas som en ovärdig representant för världens kvinnor.”

DEBATT. ”Varje dag vaknar jag och önskar att ett svart hål kunde sluka mig”

Så börjar Reem, 21 år gammal från Saudiarabien en text om sitt liv. En text där hon skriver om instängdheten, isoleringen och förtrycket som är så starkt att hon funderar på att ta sitt liv.

Det är välkänt att kvinnor i Saudiarabien lever under en strikt apartheidregim. Att länder i västvärlden bidrar aktivt till att stödja denna regim genom allt från vapenförsäljning till investeringar och statsbesök hos den kungliga familjen är lika välkänt. Men det är först på senare år har det börjat bli möjligt att höra rösten från de kvinnor i Saudiarabien som lever under förtryck. När hela världen möts i sociala medier har det gett en unik möjlighet för kvinnorna att berätta sina historier. Och berättelserna är skakande.

Reem, som vi har varit i kontakt med på sociala medier vill dela sin historia.  Hon vill att vi ska veta att hon inte är ensam. Att hennes berättelse är många andras. Vi vill att alla i Norge och Sverige ska höra den:

”Jag bär niqab, som behandlar min existens som smuts och skam, sen går jag till universitetet.

Det ser framför allt ut som ett fängelse.

Förmyndarna väntar på oss tjejer när skolan är slut.

Jag har länge sagt att vi är som får som är fastbundna och inlåsta i burar, tills vi får gå ut till farmen.

På mitt universitet finns inga sportklubbar, till skillnad från på killarnas universitet i samma område. De har simklubb och basket och fotboll.

Jag studerar religion i brist på annat jag hellre hade valt. Jag valde religion för att jag inte fick studera det jag ville i ett annat område för mina föräldrar. De är rädda om min heder. Genom mina islamiska studier har jag blivit medveten om hur mycket denna religion hatar oss kvinnor och hatar icke-muslimer.

Jag kommer hem som en person med en obotbar sjukdom.

 Jag är i karantän.

Det är förbjudet att gå någonstans utan tillstånd från min manliga förmyndare, inte ens till mataffären får jag gå.

Jag önskar att jag hade fötts som pojke. Att jag hade kunnat gå ut, såsom mina bröder. Som de gör på kaféer och restauranger utan några problem. De stannar ute till midnatt utan förbud och ingen täcker dem.

När jag pratar om min niqab får jag höra att det är för att jag vill ha uppmärksamhet från killar. Om ingenting förändras snart, tänker jag ofta på självmord.

Denna gud hatar oss så.”

Historien är smärtsam. Och den är viktig, för den är inte unik. För varje liknande berättelse finns tusentals historier vi aldrig får höra.

Historien ovan står också i skarp kontrast till den verklighetsbeskrivning Saudiarabiens ambassadör i Norge skrivit om situationen i sitt eget hemland. Genom flera inlägg i norska medier, ger han intryck av kvinnorna i hemlandet både är fria att göra vad de vill och kan flytta som de vill. De är enligt honom behandlade som drottningar. Så är det säkert för en del, särskilt dem som har det gott ställt.

Men i ett land utan yttrandefrihet, där man fängslas, piskas och mördas om man framför regimkritiska åsikter och kämpar för jämlikhet och mänskliga rättigheter, är det inte konstigt om dessa historier tystas.

Och en ambassadör kan låtsas att dessa kvinnor inte finns. Makthavarna har privilegiet att alltid förringa situationen för dem som utsätts för orättvisor. ”Fri rörlighet” som ambassadören säger i Norge passar också dåligt med historien om Dina Ali, 24 år, som försökte fly sina förövare tillika förmyndare genom att söka asyl i Australien. Halvvägs dit, på Filippinerna, blev hon fråntagen sitt pass av Saudiska myndigheter tills hennes farbröder kom för att hämta henne tillbaka. Sedan hon återkom till hemlandet har ingen hört av henne men det har bekräftats av myndigheterna att hon sitter instängd på institution. Där är hon fråntagen möjligheten att kommunicera med omvärlden. Enda sättet för henne att bli fri är efter godkännande av förmyndaren, tillika den hon försökte fly ifrån.

Saudiarabiens beteende har alltför länge varit underförstått accepterat. Sveriges och Norges regeringar tiger om hur de röstade i valet av Saudiarabien till FN: s kvinnokommission, trots att landet borde betraktas som en ovärdig representant för världens kvinnor.

Vi tror att det är dags för en mycket mer aktiv politik mot Saudiarabien. Våra två länder är kända i världen för att behandla kvinnor bättre än de flesta. Svenska och norska kvinnor blev myndiga 1863. Vi kan inte möta omyndigförklarande av kvinnor med silkesvantar längre. Det har inte hjälpt.

Våra regeringar bör bekämpa orättvisor och motsätta sig Saudiarabiens förtryck varhelst tillfälle ges. Företag bör uppmuntras att avsluta sina affärsuppgörelser med landet med hänvisning till lagen om förmyndarskap. Saudiarabiens förtryck kan inte fortsätta med västvärldens tysta medgivande.

Kära Erna Solberg och kära Stefan Löfven: Vågar ni fördöma Saudiarabiens omyndigförklarande av kvinnor? Kommer ni äntligen välja att ge hopp åt alla de kvinnor som drömmer om frihet?


Andreas C Halse
Camilla Starck
Fotnot: Texten publiceras samtidigt i både Sverige och Norge


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.