Jag flyr vårt hem – när ska vi se klimatkrisen?
Maria Wolrath Söderberg: Snart kommer en skog nära dig också att brinna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-06-29
DEBATT. Min kusin bad mig packa ned Grisuk, det var min farfars gosedjur, en gris så kramad att den inte hade några borst kvar och lappad från tryne till knorr. Tavlorna som föreställde min fars morfars far och morfarsmor i allvarliga miner och höga kragar lindade vi in i filtar och några kurbitsmålade skåp fick vi också med oss.
Det är skogsbrand på Målarberget vid bergsmansbyn Olsbenning där min familj bott sedan 1500-talet. Vår släktgård ligger närmast branden. Branden började på midsommarafton. Man lyckades få bukt på den, men i måndags blossade den upp igen och vinden drog iväg med lågorna åt vårt håll.
Med de senaste årens bränder i minne sätter man nu in enorma resurser – vattenbombar med helikoptrar och plan, brandförsvar från en mängd stationer militär och hemvärn.
Vi valde att evakuera i förtid – för vi vet av erfarenhet av den förra branden i Västmanland 2014 att när ordern verkligen kommer är det bråttom. Då kanske man bara får med sig ett album och sina morgontofflor i förvirringen.
Men hur väljer man vad som är viktigt att ta med och vad som ska lämnas av så många generationers liv?
Tavlan med två hästar, målad av någon som inte riktigt visste hur hästar ser ut, men behäftad med myten – att farmors far, som var hästhandlare, fick den av Anders Zorn. Han kunde väl ändå måla hästar så den är definitivt inte målad av honom, men tänk om? Den fick följa med.
Moraklockan lämnade vi och det stora gröna hörnskåpet. Jag gråter när jag packar.
Det är en släktings skog som brinner. En bit urskog är hotad, kanske har den redan förtärts av lågorna. Enorma mängder torv glöder nere i marken, och det kan det göra i veckor. För tillfället är dock elden inringad och vinden svagare. Vi hoppas så innerligt! Och aldrig har vi längtat så efter regn. Men det enda vi vet säkert är att vi inte vet hur det kommer att gå.
Det har länge varit känt att det kommer att bli så här om vi inte får bukt med den globala uppvärmningen – värmeböljor, torka och bränder och även andra extrema väderhändelser. Och det är i en sådan verklighet som miljontals människor redan lever – och tvingas packa sina ägodelar och fly från platser som varit deras hem i generationer - därför att det inte längre går att leva där.
Vi svenskar (och många andra i välbärgade nordliga länder) däremot tenderar att förtränga att det också kommer att gälla oss. Men vi bedrar oss. Faktum är att uppvärmningen går snabbare närmare polerna. Vi börjar visserligen på en lägre genomsnittlig temperaturnivå, men själva förändringen blir mer dramatisk.
Jag packar vidare med smärta in i hjärteroten. Var är det stora fiskfatet och hur ska vi göra med farmors trasmattor?
Det är så ironiskt det hela. I mitt jobb forskar jag om vad som påverkar människor att ta klimatkrisen på allvar eller inte.
I våra studier har vi sett att just erfarenheter av klimathändelser, upplevelser av att klimatkrisen kommer nära, spelar roll för benägenheten att ställa om själv, exempelvis att sluta flyga. I andra studier har man sett att det har stor betydelse för stödet för politiska krafttag för klimatet.
I går fick jag ställa in min undervisning på en sommarkurs på detta tema, på grund av klimathändelse.
Sedan branden bröt ut har bygden samordnat sig på ett häpnadsväckande vis. Nu turas vi om, hundratals frivilliga, att gå skift i mindre grupper, dygnet runt. Andra kommer med dricka och mat eller transporterar material.
Kriser tar fram det bästa hos oss, sade just en vän som arbetar med beredskap. När vi förstår att det är kris, när vi blir riktigt rädda, kan vi också uppoffra oss, anstränga oss, göra sånt som vi aldrig gjort förut eller som vi inte trodde var möjligt. Det har vi sett i otaliga situationer genom historien, inte minst häromsistens under pandemin.
Vi kan det också. Vi är inte bara egennyttiga idioter.
Men är det inte för sent att agera? Jo för att stoppa den uppvärmning som redan skett och lite till. Men det spelar roll vad vi gör nu för hur illa det blir, hur fort krisen eskalerar, för hur mycket vi hinner anpassa oss.
Vet du hur brandrök luktar? Kan du tänka dig hur det känns att packa ihop ditt hem för att kunna fly? Förstår du att vi är i en brinnande klimatkris? Snart i en skog nära dig.
Maria Wolrath Söderberg, docent vid Södertörns högskola, forskar om klimatbeteenden och kommunikation
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.